Black Sheets Records

Connection

2009-05-30T21:18:00.002+02:00

Hola amigos,

BSR kommer efter 3,5 år att fortsätta på Wordpress, så klicka på följande länk för att komma till mer nya inlägg; http://blacksheetsrecords.wordpress.com/

Ädelt eller puckat

2009-05-29T21:09:00.004+02:00

Det händer ofta att jag tappar saker. Jag är rätt hysteriskt försiktig med mina viktiga föremål. Just därför tappar jag dem ofta, på något sätt. Plånkan har jag tappat tre gånger.

De här senaste åren har det hänt särskilt ofta på grund av allt resande inom Östergötland och kustlinjen upp till Stockholm.

Men då och då finns det saker som måste finnas vid ett särskilt ställe, och när de inte gör det blir jag helt ursinnig och måste få tag på saken omgående, även om den skulle råka vara ganska oviktig i det stora hela. Själva det faktum att de saknas är tillräckligt för att jag ska bli galen. Var annars?!, tänker jag.

Nu har det hänt igen. Det är min Skatalites-antologi som är borta. Har fortfarande inte hittat den.

Hursomhelst vet jag inte om jag ska skämmas över min klantighet eller vara nöjd med att jag trots att klarar av att jonglera mig igenom det här stadiet av livet på det sätt som jag gör. En del mål har ändå uppnåtts under tiden.

Henke exclusive

2009-05-27T15:03:00.004+02:00

Var det nån som missade Schyfferts 90-tal-gig så finns den på SVT Play den närmaste månaden.

Vad säger man? Ingen försvarstal direkt. Kanske lite för brett. Ofta ganska roligt ändå. Lite konstigt. Han såg ju precis så ung och spydig ut på den gamla goda tiden som han nu själv minns det. Jag hade inte väntat mig att se en 41-årig mysfarbror stå på scen ensam och snacka med hela myssverige på en lördagskväll om sin uppväxt och så vidare.

Kommer kanske inte ha någon större effekt på mig än att jag precis nu har börjat gräva lite i Suede. Har inte kommit så långt, men "So Young" är en ganska bra låt.

Oskadlig

2009-05-21T23:40:00.006+02:00

Det är oerhört positivt att den lankesiska militären – om än med så kraftigt våld att det spillt över på civilbefolkningen – lyckats krossa terroristgruppen och oskadliggöra dess ideologiske ledare, grundaren Velupillai Prabhakaran.

Träffande citat som summerar DN-redaktionens ruttna högerhets klädd i harmlös "oberoende" liberalism som de själva kallar det. Den här gången är det Lisa Bjurwald som står bakom orden, varav den mest "intressanta" är ett av den militanta nyliberalismens favoritord; "oskadliggöra". Det är inte den negativa attityden till de tamilska tigrarna jag talar om, det är själva språkanvändningen, där man inte gärna vill använda ordet "döda", trots att det är precis vad det är. Är det någon som i sin blindaste fantasi skulle kunna tro att Bjurwald skulle skriva "oskaddliggöra" om till exempel irakiska motståndsmän hade bombat sönder en amerikansk pluton eller något liknande? Naturligtvis inte.

Ord som "oskaddliggöra" gör det lätt för liberaler världen runt att på ett till synes opartiskt sätt förklara för sina läsare vilka som är onda och vilka som är goda. De goda är alltid de som har makten, och de onda är de som söker den. Även när man stöder utsatta rebeller i länder som Kina, Ryssland, Iran eller vad det nu kan handla om, ska det ställas i en helhetsbild där den rådande världsordningen av västlig kapitalism aldrig bör hotas. Därför har man alltid samma aktörer på ondskans lista som denna västliga kapitalismens mest framstående företrädare. Vem eller vilka det är lämnar jag till läsaren själv att förstå.

Här säger den relativt nyavlidne komikern George Carlin några ord vad som döljer sig bakom språk.

George Carlin - Soft Language

Borgerligt försök att genom opinion avskaffa kommunen?

2009-05-15T15:37:00.004+02:00

Stockholm upphör aldrig att förvåna. Jag hade missat detta, men tydligen arrangerar Täby kommun någon läger för mellanstadieflickor, där det ingår att de ska lära sig att shoppa och dricka latte.

Det vidriga i detta behöver inte kommenteras ytterligare. Men så finns det alltid några som ska försvara det på något sätt. Till exempel kommer det säkert fram att shoppandet och lattedrickandet är bara en del av något mycket större. Men än sen? Spelar det i sammanhanget någon roll?

En annan invändning som man kan vänta sig av obegåvade nyliberaler är att det hela är moralpanik och att det inte är något fel med att shoppa och dricka latte.

Nej, det behöver inte vara något fel med det. Jag tycker inte att det är fel att äta en plusmeny på Burger King eller att dra till gymmet för att pumpa upp muskler till överflöd, men det är väl en sak att lockas till det, och en helt annan att en kommun ska arrangera så att man lär sig dessa aktiviteter?

Sådana... "nyansskillnader" är svåra att plocka upp som obegåvad kommunpolitiker.

Överförd ilska

2009-05-13T18:58:00.002+02:00

Ibland är man på en buss som kör 70 km/h med långa svängar hit och dit och utan att kunna kritisera föraren blir man riktigt, riktigt, riktigt förbannad. Man har inte hellet något att säga, men vill bara gapskrika sig loss från eländet.

När man tar steget ut på hållplatsen börjar man ifrågasätta sin ilska. Den verkar aldrig kunna stå för sig självt, utan måste kopplas tillbaka till en verklig orsak, på ett sätt som man inte alltid tänker eller säger om känslan av glädje. Att bli ursinning på den fysiska ansträngning som bussens rörelser åsamkar en räknas inte som en godtagbar anledning. Därför måste det vara det där andra som räknas. Att du har misslyckats med en tenta, förlorat ditt jobb, hatar ditt boende, bråkat med din partner, och så vidare, det är det som är den riktiga anledningen.

Allt som är fast förflyktigas?

2009-05-06T16:13:00.004+02:00

Den första påslakan som jag köpte i livet har nu tillräckligt sönderriven för att ha haft sin sista sömnpass med mig.

Det var när jag flyttade till Linköpnig i början av 2002. Min första egna lägenhet, 19 år gammal. Jag visste inte vad en påslakan var för nåt. Men jag visste vad jag ville ha. Så jag tog mig till Jysk, som på den tiden låg gömd i en jävla buske någonstans i de mer ödelagda delarna av Tornby (det stora köpcentret i de norra utkanterna av stan) för att få tag på en sån. Efter en misslyckad jakt gick jag fram till kassan och beskrev för kvinnan att jag ville ha en sån där grej som man har över täcket.

- mienaru pååeslaekan?, sa hon.

Jag minns det ögonblicket inte så mycket för att det var första gången jag fick höra vad varan hette, utan för att det fick mig att tänka "wow, jag bor verkligen i Östergötland". Som utlänning i Norrköping under min uppväxt hade jag aldrig varit särskilt bra på att lokalisera folks dialekter. De flesta var ju östgöter ändå, så det fanns inte så mycket att jämföra med, även om man kunde höra att någon lärare var från Småland eller Skåne. Man kunde också höra att vissa kamrater pratade på ett särskilt sätt. Men eftersom jag inte visste att det handlade om en lokal dialekt brukade jag bara känna att typ "Danne pratar som många vuxna snubbar gör". Alltså vuxna män som råkar prata tydlig östgötska.

Först när jag började på LiU, dryga halvåret innan The Påslakan Incident, började jag tack vare alla ickeöstgötare bli bra på att skilja på dialekter, inklusive idag så oerhört självklara saker som hur göteborska resp. stockholmska låter.

Aja, det var roliga och naiva tider. Nya påslakan och örngott, makaroner och Eldoradochampinjoner och läsmaterial till plugget som då fortfarande var spännande.

Jag hatar alla nyliberaler

2009-05-02T17:54:00.003+02:00

Häromåret skrev jag ett bittert inlägg omkring första maj om att jag demonstrativt skulle avstå från att delta i något majtåg. De närmaste två åren innan hade jag av olika anledningar missat det, men nu ville jag göra en poäng av att jag inte orkar dra ut och demonstrera för arbetares rättigheter när jag själv är totalt isolerad från den svenska arbetsmarknaden - som jag då faktiskt var.

Jag kommer aldrig att skämmas för det jag då skrev. Jag tycker fortfarande att den svenska arbetarrörelsens retorik ofta snöar in sig på diskussioner om orättvist långa löner och så vidare. Att det finns människor i det här landet som systematisk utestängs från ett arbetsliv överhuvudtaget har aldrig varit en betydande del av retoriken, vad jag har märkt. Möjligen talas det om att ungdomar har det så mycket tuffare nuförtiden med arbetsmöjligheter, men det ger sken av att vuxna har det gött.

Och när man väl någon gång kommer in på frågan om de som står utanför, då är det en massa snack om utbildning av olika slag, inklusive frågan om integrering där bland annat språket får en stark plats i resonemanget, på så sätt att svartskallars arbetslöshet till stor del beror på en uppenbar språkbrist.

Men de mer obekväma frågorna har ju göra med att dessa svartskallar kanske står utanför verkar inte existera för allmänheten. Varje gång det öppnas en lucka någonstans, så kommer den att fyllas av någons granne, son, dotter, mor, far, kusin och så vidare. Och folk som har rötter i det här landet har förstås fler anhöriga än de som kom hit för 15, 10, 5 eller 1 år sen.

Och då är vi ändå väldigt snälla och räknar inte in diskrimineringsfaktorn.

Kontentan är att samhället är uppbyggt på ett sätt som inte bara gynnar de som redan har, utan fullständigt mosar den som har oturen att av olika anledningar hamnar i den onda cirkeln.

Ingen vill säga något om det, men i teorin vore en tung interventionspolitiken av den gamla skolan en lösning. Jag talar inte ens om kvotering. Jag tänker mig snarare att det skulle kunna finnas någon slags jobbgaranti.

Men vilket parti vill utsätta sig för ett sånt beslutstagande? Majoritetssamhället skulle känna av utmaningen och bita ifrån direkt.

Nå, det blev en lång förklaring till tidigare bittra utspel.

Men i slutändan vinner bitterheten ändå.

Jag har bestämt mig för att delta i tåget nästa år, något jag inte har gjort sen 2004, om jag har möjligheten. Det spelar ingen roll vilket tåg det är. Syndikalister, vänsterpartister, socialdemokrater, it's all good. Även om jag fortfarande känner mig förlamad av ett slags fobi mot det definitiva beslutet om att åter ingå i en politisk gruppering, kan jag inte tänka mig hur det ska spela någon roll för min medverkan i demonstrationer för arbetarrörelsen.

Det är nämligen en sak att vänstern - enligt min anklagelse - har, av naturliga skäl, inte uppmärksammat en bister sanning om vissa individers möjligheter till arbete. Det är en annan sak att det finns en annan gruppering i samhället som av en ibland nedärvd egoism gör allt för att bryta ner solidariteten i samhället, om det nu finns någon kvar.

Med andra ord, om den ena parten har nonchalerat, så tänker jag fanimig inte stå helt oberörd när den andre parten har rättfärdigat ordningen, för att på så sätt rättfärdiga sina egna privilegier.

En på miljonen

2009-04-29T16:42:00.004+02:00

Konceptet med kommersiell popmusik existerade inte i mina tidigaste uppväxtår, på grund av de extremt politiserade omständigheterna i mitt familjehem, de gånger vi hade något sådant. Det dröjde därför till det att jag var 11,5 år när jag köpte min första skiva, som var Use Your Illusion II av Guns 'N' Roses. Jag hade dock haft den inspelat på kassettband i drygt ett år. Det finns åtskilligt med roliga historier kring mitt förhållande till GNR de åren, men det är oväsentligt för det här inlägget.

En sak som jag då aldrig förstod var varför alla förväntade sig att jag skulle ha Axl Rose som någon slags idol, att jag skulle finna honom supercool överhuvudtaget. För mig var det Slash som var the deal, och i efterhand känns det rätt logiskt. Slash är en seriefigur rakt igenom. Axl var aldrig och har aldrig varit en idol för mig. Det har inte varit någon som jag kan relatera till. Desto mer intressant och mystisk som person. Och betydligt mer intelligent än många av alla snobbar som alltid dissar honom. Visst har han många problem och visst är han lite egoistisk, men säg den superstjärna som inte har det efter 20 år som isolerad mångmiljonär. Med den bakgrunden också.

Klippet ovan är ett exempel på hur Axl skiljer sig från mängden. Men inget garanterar att ni ser det jag ser. Hur föklarar man det? Det är väl därför jag lägger upp videon istället. Det finns i stegen, i en del av det som sägs, hur det sägs, under vilka omständigheter.

Höjdpunkten är efter 1:20 där han visar sådan distans till hela spektaklet, på ett sätt som inte ens jag hade väntat mig av honom.

Läs även andra bloggares åsikter om axl, guns n roses

Baxter: This ain't fuckin' high school

2009-04-25T19:01:00.003+02:00

Jag stör mig lite på vår anglisering, om jag får äran att introducera ett nytt ord (?) för att gardera mig även mot de anglofila (begreppet i sig kanske inte säger något annorlunda, men i praktiken har ju det med England att göra) inslaget av vår besatthet med engelskspråkiga kulturfenomen.

Det är lite ironiskt eftersom jag själv är en del av det. Men det är väl att det att jag anser mig ha funnit en gräns för när det blir för mycket, även om jag har svårt att definiera det. Men jag vet när jag upptäcker det. Ett exempel är en titel som Ebbe The Movie [sic].

Det är alltså inte bara att jag saknar ett jävla skiljetecken mellan första och de två sista orden. Även om det kanske är en del av poängen. De som ironiskt satte den titeln på en seriös dokumentär kanske tyckte att om det var åh så ironiskt att ha just en sån från början popkulturell titel, så skulle man samtidigt vara lite språkligt ovårdade.

Vad ska jag säga? Jag tycker inte att det är så gulligt helt enkelt. Trots en intention om att lägga på ett metaperspektiv i valet, faller valet platt. Distanseringen funkar inte. Det är bara lite löjligt, urvattnat och enkelspårigt.

Själva innehållet tar vi en annan gång.

Upphovsrätt?

2009-04-17T18:06:00.005+02:00

Vad säger man om detta?

Det beror på exakt vad de straffas för. Min spontana reaktion efter att ha sett nyheten på text-tv (old school) bestod av ilska, eftersom jag inte tog in anklagelsen om kommersiell verksamhet. Jag tycker nämligen inte att frågor som FRA och det här är lika allvarliga som mycket annat som pågår och som folk i allmänheten visar föga engegemang för, typ Palestina. Därför har jag inte följt den här såpan lika noga som många andra.

Om PB-folket straffas för att de har lagt ut musik och film för delning på en sajt, då är det ett skämt.

Om de har gjord detta och dragit vinst av det, då blir det en annan historia.

Det som gäller oavsett den här rättegången är att frågan om upphovsrätt i sammanhanget är aningen överspelad. En artist förlorar inte upphovsrätt för att någon har tagit del av hans eller hennes musik gratis. Möjligen kan det ses som snatteri eller rentav stöld, men att lyssna på musik är väl inte detsamma som att använda det?

Jag tror också att det är mest dåliga artister som förlorar på fildelning. Folk som har ett äkta intresse för bra musik kommer alltid att köpa det om de har möjligheten. Däremot om det gäller en dagens-visa-låt så... Då finns det skäl att tro att man går med förlust. Men jag tänker inte engagera mig för den typen av produktion och dess välmående. Jag syftar alltså på minst hälften av alla "hits" som man brukade se på MTV och så vidare. Cynisk produktion förtjänar cynisk reception.

Lite av dessa perspektiv hade jag önskat att Coelho hade tagit upp i inslaget på kuturnyheterna, istället för att sätta att bli läst mot att få betalning för det.

Läs även andra bloggares åsikter om piratebay, dom, upphovsrätt, kontroll, makt, pengar

Kriterier?

2009-04-09T17:17:00.006+02:00

Det närmaste året har jag fått bekanta mig med en viss Annika Östberg. Fast det var först igår som jag fick lära mig vem hon är vad hon har eller inte har gjort. Första gången såg jag henne på TV där hennes fall skulle omprövas i rätten i USA. Offrets anhöriga grät och tyckte att hon inte ens visar några tecken på ånger. Därför skulle Östbergs straff inte förkortas.

Det bisarra med nyhetsinslaget igår om hennes återkomst till Sverige är att man knappt tog ställning till hennes bakgrund - när det gäller brotten - överhuvudtaget. Därför förstod man inte varför det var sånt glädjeämne att hon snart skulle bli frigiven. Rimligen borde man då tycka att hon var oskyldigt dömd, men inget tydde på det. När frågan till slut tas upp på SVT-soffan förklaras det att alla som har träffat Annika Östberg har blivit oerhört berörda av hennes personlighet. Någon annan tant har gjort en monologpjäs om Östberg. Ju mer jag ser av hennes Östbergs beundrare och sättet som de talar om henne, desto mer irriterad blir jag över det hela.

Det verkar som att den enda anledning till medias kärlek är att Östberg är en svensk kvinna. Vad hon har gjort och inte har gjort, och hur det ska förhållas till andra som har blivit dömda har tydligen varit av sekundär betydelse.

Idag kom i alla fall förnuftets röst i Aftonbladet.

Jag vill påpeka att jag personligen inte tar ställning till huruvida hon förtjänar sina 26 år eller inte. Men jag "misstänker" att engagemanget hade varit obefintlig för många andra människor med exakt samma förutsättningar som Östbergs.

I samma artikel undrar Leif GW Persson varför myndigheterna har engagerat sig så mycket för det här fallet. Undrar han verkligen? Finns få myndigheter som inte förstår att de plockar lite extra röster när de agerar beskyddare för sina medborgare. I alla fall när dramaturgin är den rätta.

Post

2009-04-06T18:58:00.003+02:00

Inte lätt att blogga när man har opererat sig och är tvungen att besöka vårdcentralen för omläggning av operationssår varje dag. Den syddes nämligen inte. Jag ska inte gå in på vad det var för något, men det behövdes skäras ut ur min kropp. Problemet uppstod för 10 år sen. Jag fick genomgå ett litet fuskingrepp. Läkaren sa att det kunde opereras bort på riktigt men att det skulle bli en besvärlig tid efter operationen. Jag som var blott 16 år gammal skrämdes av de orden. Det säger en del om hur naiva och envisa tonåringar kan vara. Jag var inte rädd för själva skärandet, men för att allmänheten skulle veta att jag har ett problem med min kropp. Osäker som alla andra. Det blev därför inget. Jag försökte bara att inte tänka på det. "Snart blir du gammal och får en massa ont i ryggen och allt möjligt... Då kommer detta bara vara ett lyxproblem."

Diskriminering, Uncle Tom, Gringo

2009-03-30T16:25:00.006+02:00

Maciej Zaremba har tydligen kommit med en ny reportageserie. Den här gången handlar det om det svenska integrationsproblemet, eller vad man nu ska kalla det.

Jag tappade lusten att läsa hela serien när jag insåg att han trivialiserade diskrimineringen på arbetsmarknaden genom att åter göra den till en språkfråga. Been there, done that.

Det är inte att hans journalistik saknar betydelse eller att texten är värdelös, men att det är något fel med utländska tandläkdare som flyttar hit och får en besvärlig och onödigt lång väg till den svenska arbetsmarknaden, på grund av det bristfälliga integrationsarbetet (lång mening), är bara en del av helheten. Det förklarar inte varför en svartskalle inte ens kan få jobb på Pressbyrån för att han inte låter som en "svensk-svensk" när han pratar, eller har mörkt hår/hud/öga. Att han eller hon inte ens kan konkurrera med Svensson om "skitjobben" på grund av helt oväsentliga egenskaper som etnicitet, känns nästan som ett betydligt större problem än att det tar tid för immigranter att skaffa sig etablerade yrken.

Visserligen behöver inte allt höra ihop, men Zaremba gör det just till en central fråga i den första delen av serien.

Men sen kommer det till det där med "husneger".

Högerliberala debattörer har de senaste åren gjort en poäng av att vänstern kommer undan med en rasistisk retorik som går ut på att alla svartskallar som har "fel åsikter" kallas just för saker som "husneger".

Hos Zaremba lyfts detta fram som rasistiska drag i ett Sverige som fortfarande hycklar med sin multikultinonsens. Även de gånger man inte själva kör med husnegerretoriken blundar man när det används av svartskallarna själva. Därmed ställer man inte samma krav på dem.

Om mitt korta referat inte är tydlig menar han alltså att om någon inte kan tycka vissa saker (högerideologi) på grund av hudfärgen, är det rasism.

Den logiken är sjävlklar och Zaremba kunde ha haft rätt om situationen.

Men han har fel.

Att Sabuni eller Demirbag-Sten då och då har kallats för husneger beror inte på att de är högersympatisörer, utan på att de har använt sig av en främlingsfientlig som annars är typiskt för just främlingsfientliga krafter i det här landet. De som fått stämpeln husneger har alltså fått det inte på grund av att de är allmänt höger, utan för att de har bedrivit en attack mot etniska minoriteter i det här landet.

Man kan alltid ifrågasätta begreppet. Jag tror inte jag behöver säga så mycket om dess ursprung i mitten av 1900-talets USA. Husneger var den som svek kampen för rättvisa. Genom att vara en lydig svart man mot den vite mannen kunde husnegern ställa sig över "vanliga" slavar. Detta användes sedan metaforiskt av de mer radikala krafterna inom den svarta motståndsrörelsen mot de som ansågs hindra rättvisans process.

Demirbag-Sten känns snarare som en direkt motståndare till kampen mot etnisk diskriminering i Sverige än en Uncle Tom. I alla fall ur vissa perspektiv. Men vad ska man säga? Vi är så amerikaniseade som vi är.

Och JA, det är väl klart som korvspad att uttrycket får användas av svartskallar. Att Zaremba tar upp frågan som ett problem känns lika givande som det ständiga gnället i USA om att vita till skillnad från svarta inte får använda ordet nigger.

Vad gäller Gringo vet jag inte om jag orkar gå in på det ännu en gång. Kanske tycker jag lite där att de som kritiserar Gringo är de riktiga uncletomsen. För de har missat mycket av poängen. Jag upplevde aldrig att Gringo bad mig eller någon annan att prata förortssvenska. Gringo var till stora delar en humoristisk tidsskrift. Det var inte meningen att man skulle ta allt som predikan. Det kändes skönt för vissa av oss blattar att för en gångs skull ta del av något där vi inte var det avvikande. Det kändes skönt att kunna driva med rasismen, och inte behöva bemöta den med den ena debattartikeln efter den andra.

Hosse Kåling

2009-03-29T18:25:00.002+02:00

Jag är inne i en sån där period där dagarna bara flyger förbi, så att jag har tid varken till glädje eller ångest eller ilska eller sorg. Saker är bara som de alltid är. Jag drömmer mest om att det ramlar ner en portfölj med 50 miljoner kronor någonstans så att jag aldrig behöver göra annat än att vara en slackarnas slacker. Mina vänner har hört mycket om det på sistonde, och den drömmen blir bara ljuvare för varje dag som går.

Några reflektioner har jag gjort under tiden.

* Min respekt för olika kulturer och deras olika beteenden har nått sin gräns. Jag har nu bestämt mig för att jag inte gillar att man äter vissa sorters mat med händerna. Jag såg det på Michael Palins reseprogram på Kanal 9 häromveckan. Äta ris med fingrarna. Bläh. Med mjölk över. Äckligt på alla möjliga sätt. Envist. Några skedar skadar väl inte. Vi är inte gnagare.

* Angående TV. De här nya gränskontrollsprogrammen är lite... "tveksamma". Förstås mycket intressanta men det är något störande med den xenofobiska inställningen.

* I höstas gnällde jag över hur svårt det var att få tag på några vanliga billiga tofflor i sportbutikerna. Nu har jag känt samma sak angående det att köpa billiga overallbyxor/mjukisar på samma ställen. Det kunde man för 10-15 år sen i alla fall. Men det verkar som att Stadium, Intersport etc. numer bara erbjuder märkeskläder. De bryr sig inte ens om att göra sina egna ruttna plagg, som förr. Därför måste man gå till en helt annan butik för att få tag på ett par genomsnittliga brallor under 200 kr. En butik som bara innehåller billigt. Och det är bara tragiskt. Uppdelning på uppdelning. Livsstil. Vad var det där där bandet hette? Skitsystem?

Bögjävlar

2009-03-20T19:39:00.004+01:00

Nicola Legrottaglie var en lovande försvarare i den italienska klubben Chievo för sju-åtta år sen.

Han värvades till Juventus inför säsongen 2003/04, och blev där en stor flopp. Han lånades ut och hamnade så småningom i Bologna, där han sommaren 2005 spelade en stor roll i negativ bemärkelse, när den anrika klubben åkte ur högsta serien. Han bekräftade därmed sitt rykte om att en gång ha varit bra, och sedan blivit en totalt värdelös fotbollspelare.

Men sedan förra säsongen har han återuppstått från de döda. Nu är han tillbaka i Juventus, där han tillhör startelvan. Framgångarna har han förklarat med övergång från sitt gamla klubbliv till en balanserad sådan, med kristendomen som stöd.

Nu har hans bok tydligen kommit ut och där förklarar han att homosexualitet är fel. Homosexuella ska hitta den rätta vägen genom att läsa Bibeln.

Svenska fotbollskrönikörer är väldigt arga och förstår inte hur han kan säga nåt sånt.

Men vad är konstigt med detta? Italien är ett katolskt land och där tycker många att homosexualitet är fel, och Legro har ju inte påstått att de ska straffas för sina synder? Men att han som kristen inte kan tycka att det är okej och att homosexuella ska hitta den rätta vägen genom att läsa Bibeln.

Och den ena krönikören som jag refererar till har ju själv under många år bott i Italien.

Varför ska vi spela charader?

Det om den uppenbara delen.

Den mindre uppenbara delen är att även vi i Sverige inte har en sån liberal syn på homosexualitet som vi vill tro. Om vi hade det skulle svordomet "bögjävel" inte existera och det skulle inte skanderas "XX är homosexuell, ho, homosexuell" på fotbollsarenor. Att jag säger att Italien är ett katolskt land innebär i det här sammanhanget inte att protestantiska länder som sådana har en mer liberal syn på frågan, men att inte ens den mest självbedragne, blåögde svensken kan undgå att åtminstone se att vad man än tycker om saken, så är homosexualitet i stort fortfarande mer eller mindre tabu. Och frågan är om det kommer att bli någon ändring på det bara för att vi låtsas som att vi bor i ett paradis där homofobi inte existerar (inte helt och hållet en retorisk fråga).

Läs även andra bloggares åsikter om Legrottaglie, Juventus, homosexualitet, katolicism, protestantism, homofobi

La mano negra

2009-03-17T22:34:00.005+01:00

Jag försöker, försöker och försöker glömma Palestina. Ett sätt är att inte titta på TV-nyheter. I tidningen kan jag mentalt förbereda mig, eller helt enkelt undvika att läsa.

Våldet som först mot Palestina är i sig inte unikt. Israels konstant pågående brott mot mänskliga rättigheter förs i vissa andra länder, andra kontinenter.

Skillnaden är bara att det inte först i samma organiserade form, att det inte syns lika mycket (vi bryr oss helt enkelt inte tillräckligt om länder i periferin) och kopplat till det sistnämnda, det får inte samma - i praktiken - godkännande av omvärlden.

Därför är Palestina extra mycket förjävligt. Och jag klarar inte av det. Jag tänker på alla gånger jag har fått enorm ångest. Som senast när jag fick maginfluensa, och det kolliderade med den mentala anspänningen kring plugget och tankar om en - åter - oviss framtid inom arbetsmarknaden.

Jämför det med palestinierna som har noll människovärde. Man börjar ju ifrågasätta definitionen av ordet ångest. Hur ångest är det att sitte inne i sin lägenhet med sina släktingars lik i väntan på att det ska bli någorlunda tryggt att gå ut?

Jag är för övrigt 26 år gammal. Antar att om jag befann mig i Gaza eller Västbanken skulle det spela mindre roll. Jag är ju inte "barn".

Nåja.

Tyvärr drar bloggvärldens kanaler åt alla möjliga håll. Och förr eller senare ramlar man in på ett spår med Palestina som slutdestination.

Tydligen hade några människor som sover gott om nätterna gjort ett slags upprop, den 9 mars i Sydsvenskan (var annars...). Åter är Lars Ohly i siktet. Först var det fel att han var kommunist. Nu är han utmålad som... Vad ska vi säga? Vän till antisemiter?

Trots att han, oavsett vilka brister han må ha, är den mest antirasistike partiledaren vi har i det här landet, av de som är representerade i riksdagen.

Jag känner inte till någon av de som har skrivit under uppropet.

Jag vet bara att det här med "vänstern och antisemitism" är en smutsig strategi från högern, som bör också betraktas som just en strategi och inte en seriös debattfråga. Det vet alla. Det vet högern också. Det är just därför vänstern inte ska befatta sig med den frågan. Man ska inte erkänna den som en legitim debattfråga.

Men, nå, följande personer har valt att spotta palestinska offer rakt i ansiktet:

Lars Gustaf Andersson, Alex Bengtsson, Victor Bernhardtz, Johan Lönnroth, David Munck, Jonas Nirfalk, Jimmy Sand, Eleni Schmidt, Jan Selling, Charlotte Wiberg, Matts Wiberg.

Grattis.

Läs även andra bloggares åsikter om strategier, högerpolitik, solidaritet, palestina, medlidande, medmänsklighet, sorg, barn, ridå, ohly

Fin

2009-03-16T23:47:00.008+01:00

Kronologilyssningen är över. Herregud, säger jag bara. Det började typ den 27 oktober. Kanske underskattade jag tiden, kanske är jag dålig på matematik, men jag väntade mig att det hela skulle vara över på ungefär tre veckor. Men det tog alltså över fem månader. I nästan ett halvt år har jag haft reglerat musiklyssnande. Bisarrt.

Det blev i alla fall en process som verkligen gjorde ett intryck. Inte så som jag hade väntat mig. Känslan av hur musiken skulle åldras i öronen var inte särskilt stark. Men det sa mig mycket om min relation till mina skivor. Många har åldrats. Många kommer jag aldrig att plocka fram igen. Eller aldrig. Men mest i nostalgi eller analytisk syfte. Jag orkar verkligen inte ännu en omgång av den första, självbetitlade Sabbath-plattan. Eller alla andra för den delen. Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage funkar eftersom jag köpte dem långt efter de där åren när det verkligen gällde. Jag hade redan skaffat distans till Sabbath. Synd bara att de inte är lika bra som sina närmaste föregångare.

Mer? Jag gillar fortfarande Dinosaur Jr men More Light som släpptes under J Mascis & The Fog på slutet av år 2000... Den var kritikerrosad, och vi tyckte alla att J var back on track, så att säga. Men jag hör nu att den är medioker. Tråkig. Så gott som helt onödig om det inte vore för hur han för in sina heavy metal-influenser på ett så fantastiskt sätt i öppningsspåret "Same Day".

Nirvanas Bleach är tråkig. Aimee Mann gör svagare plattor än vad jag insåg förut. Broken Social Scene är ett jobbigt pretentiöst hippieband utan riktig substans. CCR kan bli tjatiga i längden. Neil Young gör många fina låtar, men gud vilken jobbig röst han har (jag vet, "redan?"). Dandy Warhols är precis som de själva vill tydliggöra ett gäng hopplösa queers... I negativ bemärkelse. Alice Cooper var tråkig redan 1971. Eller kanske inte på sin tid. Men nu orkar jag verkligen inte med det där. The Bootlicker av Melvins är en medioker platta. För 9 år sen tyckte jag att den var deras tveklöst bästa. Nu vet jag att de antagligen aldrig har gjort en riktig höjdare.

Sen är jag trött på rock & roll. New York Dolls och Stooges...Är fortfarande bra, men jag kan inte känna samma entusiasm längre. Okej, det är rock & roll. Än sen? Det är år 2009 nu och vi har hört äkta rock & roll i minst 40 år. Det är över nu. Att försöka vara fett rock & roll idag är som att vara en bluesartist på en sunkig hotellbar. Det är totalt objektifierat nu. När ni ser rockers posera med rivna kläder, trollhår, nitar, whatever... Så kan ni hälsa att de är fåniga. De är passé.

Och jag kommer aldrig att bli en stor Clash-fan. Det jag har får räcka.

The Coral, som jag verkligen älskade för 5 år sen, känns rätt blaha nu. Det finns mycket bra, men att höja de till skyarna håller inte längre. En skön inställning till popmusik hos dem räcker inte längre. Och den sista, Invisible Invasion är gud så tråkig. Det finns inte en enda riktigt bra låt på den. Finns inget på den skivan som man inte redan har hört på deras tidigare släpp.

Men priset "mest onödiga album som någonsin gjorts av de som Hossein har inhandlat" går till Lemonheads comebackplatta från tre år sen. Den är så onödig och inspirerad att det får mig att skratta. Vad tänkte han egentligen? Jag vet inte vad Lemonheads-communityn säger om den, men har de vett i skallen borde de totalsåga den. Men så kommer det inte bli. Evan är ju ett poetiskt geni och allt han gör är helt fantastisk. Så-himla-bra. Dessutom är han söt.

Många bra R.E.M-låtar från början av 90-talet förstörs av meningslösa inslag... Som ett omotiverat tråkigt stråkparti, eller att Michael Stipe inte vet när han ska hålla käften i en låt.

Det mest slående var i alla fall att indiegänget inte blev genomgångens stora förlorare, som jag hade väntat mig. Men det kanske jag redan nämnde lite med Electrelane för ett par veckor sen. Hidden Cameras var också bra. Och så...

PAVEMENT!

... Kunde ha varit riktigt bra om de koncentrerade sig på att göra musik istället för att ständigt larva sig med jävligt tråkiga nonsensspår som är lika givande som alla 'skits' på hiphopskivorna. Eller det är väl inte bara det. Problemet är att Stevie Malkmus och gänget verkade tycka att det var en stor grej att vara nonkonformist anno 1994-95. De "bryr sig inte" och det måste tydligen lyssnaren påminnas om varannan minut. Därför måste man betala fullt pris för en handfull pärlor.

Så var det i alla fall tills de förstod vad de sysslade med och gjorde den vackra Terror Twilight. Men den är ju deras sämsta enligt de som av någon anledning anses definera Pavements fanbas. Så there it goes.

Det finns i alla fall några bra låtar. "Cut Your Hair", "Gold Soundz" och "Range Life" är 700 gånger bättre än alla andra spår på Crooked Rain. Det är problemet. Och så finns det mycket bra även på Wowee Zowee, men jag har inte memoriserat de titlarna lika bra. Överlag är msuiken i alla fall inte lika instängd som den var på CR,CR. "Blackout" heter en av de "braiga".

The Stone Temple Pilots, they're elegant bachelors, they're foxy to me, are they foxy to you? Oh, well, agreed, they deserve absolutely nothing, nothing more than me.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, pop, rock, minnen, resa, pavement, mascis, coral, lemonheads, dando, sabbath

Munchkinmoral

2009-03-08T13:35:00.006+01:00

Trots allt mitt gnäll om hur ruttet samhället är på alla möjliga sätt, har jag aldrig velat erkänna att jag är moralens förespråkare. Jag har aldrig velat tala om hur "vi" lever, hur "vi" bör leva, oavsett om jag omedvetet gjort det eller inte. Man ska alltid utgå från "jag". "Vi" ska inte sitta och bestämma vilka värderingar som gäller. Ju fler kompromisser vi gör, ju mer kommer vi att känna svårigheten i att bryta mönster.

Kalla det tonårsmentalitet, så har det i alla fall varit i stora drag.

Men nu har kännedomen om en ifrågasatt kattras- eller sort fått mig att träda över gränsen och till slut säga att jag tror på en moral. Ska inte gå in mer specifikt och analysera dess grundval och så vidare, men det har nu uppkommit ett fall där jag inte kan försvara min kritik på några andra grunder än något som kan kallas för moral.

Kattsorten kallas för munchkin. Någon hittade en katt med ovanligt korta ben, och bestämde sig för att få fram en ny raskatt vars huvudsakliga egenskap är att den har ovanligt korta ben.

Jag såg först en klipp på en liten munchkinkattunge på You Tube och tyckte inte att den var särskilt märkvärdig, förutom att man i klippet ser hur tragikomist kattens normala kattkamrat utklassar den totalt i hastighet (efter 0:50).

Sen googlade jag det och kände mest äckel.

Jag behövde se flera katter samtidigt för att inse det vidriga i att en grupp människor har bestämt sig för att det är en bra idé att selektivt ta fram en ny kattras vars främsta egenskap är en fysisk svaghet.

Munchkinkatten är enligt vad jag har hört olagligt att föda upp i Sverige. Många organisationer vägrar erkänna den som en kattras överhuvudtaget och det verkar finnas en teori om att de förutom den uppenbara nackdelen med extremt korta ben, är särskilt mottagliga för olika typer av fysiska handikapp i benstrukturen och så vidare.

Uppfödarna och de som köper dem försvarar sig med skenargument; typ pinsamma jämförelser med dvärgväxt hos människor, att om det är okej att ha en tax som husdjur, varför inte en kattvariant (briljant logik; om det ena, varför inte det andra) och att eftersom dessa katter är husdjur spelar det ingen roll att de inte kan klättra omkring lika effektivt som andra katter. Den medicinska delen förnekar de bara (och vad vet jag, de kanske har rätt just på den punkten).

Av moraliska skäl tycker jag att de bör skämmas. Jag är inte rätt person att avgöra om dessa katter verkligen lider av att ha korta ben. Mycket talar för att de inte gör det, även om det egentligen är en gradfråga. Jag vet inte om det finns någon klättringsinstinkt hos katter. Biologi är inte mitt ämne. Men vi som människor kan ju se att de har ett uppenbart handikapp. Att sen tycka att det är lite gulligt hur de ser ut, och börja aktivt avla fram fler av dem, är att visa bristande respekt för livet. Otroligt ogenomtänkt och vidrigt. Man kan invända att vi gör en liknande sak med andra raskatter. Vi manipulerar fram ett särskilt utseende. Men fan, även om man kan ifrågasätta det, är det väl hundra gånger värre att fortsätta på samma väg och ha ett handikapp som målet?

Läs även andra bloggares åsikter om katt, munchkin, moral, människa, liv

Dokument inifrån

2009-03-02T00:41:00.004+01:00

Idag tog SVT:s Dokument utifrån - Spelet om Iran slut. Första delen var intressant. Men ju mer man såg av programmet (i dess helhet), desto mer insåg man hur vinklad den var. Edward Said vänder sig i graven antar jag.

"Konflikten mellan Iran och väst", som är programmets fokus, beror på att Iran har tagit avstånd från "liberalism och sekularism". Det beror inte alls på att Iran är ett oljerikt land som brejkade upp med sina gamla kolonialherrar och deras arvtagare på ett ganska... Ska vi säga osentimentalt sätt?

Ju längre programmet lider, desto mer börjar man se engelsmän och amerikaner använda ett språkbruk om Iran och iranier som ganska tydligt vittnar om den historiska bakgrunden tlil dagens konflikter. Man pratar mycket om hur Iran vill att de ska "tillåtas" att fortsätta med sitt kärnprogram.

Ju längre programmet lider, desto mer framstår det eviga förhållandet att vita européer och amerikaner är individer, medan iranier är ett kollektiv; en massa. När en iranier lider så är det ungefär som att man har besprutat löss på en grönsaksodling.

Tyvärr så förväntar jag mig ingen folkstorm direkt av andra iranska immigranter i Sverige. Strukturellt självhat kan man kalla det.

Men mer på ytan, varför tycker många iranier att programmet är "okej"?

För att de allra flesta iranier som emigrerat till Sverige är av naturliga skäl ideologiska motståndare till den islamska republiken. Självklart är det så bara positivt om SVT ger en dålig bild av Iran? Det är ju ett ondskefullt mullahregim som styr landet.

Så tyckte jag också när jag kom hit 1991. Ju mer det pratades illa om Iran i media och på skolan, desto bättre.

Men sedan blev jag äldre och förstod bättre. Det var inte att jag var omedveten om att det fanns en utbredd rasism mot mig på grund av att jag såg lite annorlunda ut än "de andra". Men jag kanske upplevde att det gjorde att det i stort fanns ett hat mot mig av den anledningen.

Det jag kanske inte hade räknat med på samma sätt var hur de såg ner på oss som grupp. Bara för att man hatar någon behöver inte betyda att man per automatik tycker att de är sämre människor och att man själv är överlägsen ur alla synpunkter.

Så någon gång i tonåren isåg jag att jag och Svensson båda hade en negativ bild av Iran. Men det var av lite olika skäl, om man säger så.

Läs även andra bloggares åsikter om svt, iran, kolonialism, islamism, ekonomi, orientalism, rasism, dualism

Generös och/eller pretentiös

2009-02-26T16:36:00.004+01:00

Kronologilyssningen har fortfarande inte nåt vägs ände. Men jag är på god väg. 2001 förde mig till Rock It to the Moon av det engelska bandet Electrelane, vilket påminner mig om bakgrunden till hur jag fick tag på den, och i efterhand är historian märkligare för mig än vad den var då, för cirka fyra år sen.

Sommaren 2004 var jag på Acceleratorfestivalen på München-bryggeriet, egentligen bara för att se Wilco. På köpet såg jag ett framträdande av Fiery Furnaces som till dags datum är den bästa spelningen jag varit med om. Självklart beror det på att jag knappt kände till dem och hade därmed ingenting att förvänta mig. Men de drog av hela repertoaret på ett sånt hänsynslöst och energiskt sätt...

Nu började jag svamla iväg som jag brukar göra. Poängen är att jag även upptäckte Electrelane den kvällen. De var inte fantastiska, men intrycket var tillräckligt starkt för att jag skulle köpa deras mest akutella album då. Dock fanns det en instrumental keyboardriven låt från spelningen osm jag inte kunde hitta på CDn. Så jag gick till bandets hemsida, dess forum och försökte beskriva låten, och det visade sig att den heter "Blue Straggler" och ingår i Rock It to the Moon, som enligt forumes OGs är en nästintill helinstrumental platta, bättre än efterföljaren.

Problemet var bara att den var out of press (sedan typ 2006 finns den på nyutgåva).

Jag gav upp letandet och troligen skaffade jag låten på mp3, hur det nu gick till.

Omkring ett halvår senare får jag ett meddelandet på mejlen av en brititsk kille som förklarar att han hittat plattan i en skivbutik utanför hemstaden, och att han har köpt den till mig eftersom jag hade efterfrågat tillgängligheten på forumet (som jag inte hade besökt sen dess). Jag behövde bara skicka honom pengarna så skulle jag få skivan. Om jag inte ville ha den skulle han bara kunna ge den till någon annan. Med andra ordval menade han att musiken på CDn är en estetisk skatt som bör spridas.

Jag skaffade ett paypalkonto (och utvecklade sedan ett eBay-beroendebeteende som vi tar en annan gång) och skickade honom pengarna och fick plattan. Vid det laget var jag egentligen inte så jätteintresserad av den, men det var ju omöjligt att säga nej. Jag var rörd av hans... Mänskliga omtanke?

Det som gör hela berättelsen lite vemodig är killen var en typisk indiepopare som tog Electrelane eller popmusik eller musik överhuvudtaget på för stort allvar. Jag har förmodligen indirekt sågat hans typ flera gånger på bloggen, för att inte tala om bittra ventileringar i diskussioner med vänner. Och jag vet inte om det han gjorde var rätt, men jag kan inte låta bli att slås av hur hans kärlek till musiken (som jag förmodligen skulle på ett cyniskt sätt förklara som ett omedvetet positionsspel) kunde väcka sådan medmänsklighet hos honom. I praktiken väcker det vissa skuldkänslor.

Läs även andra bloggares åsikter om electrelane, pop, musik, livsstil, mänsklighet, 2004

Arv och miljö

2009-02-22T12:55:00.006+01:00

En bild säger mer än tusen ord, och den här bilden säger en hel del om högervridningen inom det svenska samhället de senaste decennierna. Jag tog den när jag var i Norrköping förra veckan. Skylten presenterar skulpturen på Skvallertorget, vars namn alla infödda Norrköpingsbor förmodligen känner till, men för mig har det aldrig fastnat. Det heter nog något annat i folkmun än Vår enighets fana. Den här färdigställdes alltså 1984. Ett av många minnesmärken över Norrköpings starka identitet som arbetarstad. Man kan tala mycket politik kring detta, men jag ska fatta mig kort. Tror nån på allvar att det finns en chans att det här (läs gärna brödtexten) skulle ställas ut år 2009? Glöm det. Nyliberalismen befattar sig inte med medlidande eller solidaritet. Den gär ut på att rättfärdiga de privilegierades privilegier.

Läs även andra bloggares åsikter om Norrköping, skvallertorget, skulptur, Engström, socialism, Dalström, arbete, nyliberalism, Sverige

Konstverk

2009-02-11T21:42:00.002+01:00

Konservburksestetik när den når perfektion.

Läs även andra bloggares åsikter om konserv, harissa, estetik, hetta

Batonger som lockar

2009-02-05T22:51:00.003+01:00

Nyhetsankaren nämnde att poliser i Malmö sagt "apejävlar" och "blattejävlar", men ingenting om att de också hade sagt att de skulle slå sitt offer så mycket och så hårt att (han) inte skulle kunna stå upp efteråt. Av det lilla jag ser efteråt verkar nästan fortfarande vara en begreppssituation, med de rasistiska orden i fokus, snarare än våldsfrosseriet.

Och det är ingen nyhet. Den här fascistmentaliteten hos polisen är tyvärr mer än en klassisk vänsterfloskel. Det har hänt gång på gång, men folk blundar för det. Bakom klyschorna om demokrati och åsiktsfrihet finns hos människor i Sverige och andra länder, en törst efter att de som avviker i åsikt ska få stryk. Därför kommer de här två nissarna att klara sig prima och man pratar mer om att de kallar folket på gatorna för det ena och det andra. Vilket i sig är bra, men från fokus på deras våldshets går vi till att snacka om deras generella inställning och attityd.

Jag har egentligen ingen traditionell rebellisk polishat i mig. Vi lever i det samhälle vi gör och vårt system kräver poliser. Så enkelt är det. I alla fall om man inte orkar tänka mer på det. Men det här var som sagt ingen överraskning. Jag har aldrig förlåtit dem för att de slog min extremt pacifistiske kamrat i Göteborg för åtta år sen. Han tittade polisen i ögat och sa honom att inte slå, men batongen kom ner ändå. Han och hundratals andra ungdomar stängdes strategiskt in mellan två olika polisgrupper som sedan stängde luckan och gick lös på folk. Hoppas det räckte för deras drifter.

Efteråt rättfärdigade dem allt med hänvisning till gatstenar. Idag rättfärdigar dem allt med att Rosengård är ett "problemområde". Får se om de får rosor av Reina som de fick av Persson. Fast det kanske blir tulpaner istället.

Läs även andra bloggares åsikter om Våld, polis, Rosengård, Göteborg, hets, blod, onani, begrepp, handling, rasism, nazism, hyckleri

Reflektioner och etnicitet

2009-01-31T17:53:00.004+01:00

Är det bara jag eller har livsmedelsbutikerna ökat sina Israelimporter ända sedan Israel inledde storoffensiv mot Gaza? Sharonfrukter, dadlar, avocado etc. kom ofta därifrån, men nu har jag för första gången någonsin sett att även paprikan har fått stämpeln.

Jag kan inte heller släppa tanken på att många av dessa affärer där jag handlar har en stor andel svartskallar i kundkretsen. Och jag kan inte hjälpa att bli extra arg över att man indirekt accepterar trenden. Kalla det racial profiling men ja, jag hymlar inte med att jag förväntar mig lite mer Palestinasolidaritet från blattarna. När det nästan enbart verkar vara "svensk-svenskar" tillhörande vänstern som verkar bry sig, då ska man väl kunna förvänta sig lite mer av folk som kommer från mellanöstern eller nordafrika? För det är "ras" hela den här "konflikten" handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om grönsaker, kunden, livsmedel, nazism

"Jobbigt" och jobbigt

2009-01-23T22:43:00.003+01:00

Det var meningen att jag skulle återkomma efter en jobbig vecka, men då drabbades jag av maginfluensa. De första dagarna var precis så jobbiga som man kan tro, och mer.

Under tiden fortsatte Israel att begå folkbrott.

Vissa i Sverige gillar det. Vi som är vettiga borde inte ta en ideologisk debatt med dem. För det här handlar inte om ideologi. Palestina har hela tiden haft rätten på sin sida. Det har man haft i decennier. Det vet alla om. Palestinierna vet det, deras grannar vet det, vi vet det, israelerna vet det, och alla högermänniskor i det här landet vet det. Den majoritet av israeler som försvarar orättvisan är onyanserade nationalister. Därför låtsas dem. De som vi inte borde debattera med? Typ Federley? De är rasister. Om palestinierna inte vore araber så hade de försvarats av dessa... Dåliga människor. Det är den enda anledningen. Det blir rasism per definition.

Glöm aldrig det. Debattera inte om frågan. Palestina har rätt. Det vet alla. Anklaga istället.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, Israel, Palestina

Den levde ett gott liv, förstårru

2009-01-06T17:29:00.000+01:00

Förortsdjungel?

Bara ibland

2009-01-01T18:04:00.003+01:00

Vissa människor tar evigheters evigheter på sig att utföra sådant som "vanliga" människor gör på en kvart, en halvtimme, en timme och så vidare. Att vara besatt av egna rutiner tar tid. Typ att alla varor man handlar på en livsmedelsaffär ska packas in i två genomskinliga små påsar. Sen ska allt tas ut och tvättas innan det läggs in i kylen eller vanligt köksskåp. Regelsystemet är en komplicerad process. Tyvärr skapar den mer oreda än ordning.

Vissa människor gillar att sitta framför en TV-apparat och följa en Vänner-maraton på Kanal 5. I fyra timmar upprepas replik-studioskratt. Men eftersom det absolut inte går att göra något annat fortsätter det.

Vissa människor har svårt att hitta en väg ut ur eländet. Det är svårt att avgöra om man ska skydda sig genom att fly eller stänga in sig. En fråga om utrymme, alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om Relationer, utrymme, tid, reflektion, mönster, postmodernitet

Klapp klapp

2008-12-23T04:09:00.004+01:00

Länge har Arctic Monkeys för mig symboliserat allt som är ruttet med den samtida popmusiken. Sen kom jag på att jag kanske inte ens har hört dem. Kanske ströde jag mig mest på hur de såg ut. Så jag gjorde det som alla vettiga människor gör när de vill utforska pop - gick in på You Tube.

Lite snabbt sådär fick jag lite skuldkänslor. För de här aporna är inte riktigt så jävla dåliga som jag i min trångsynthet hade bestämt mig för att de var. Vissa snuttar var rentav bra.

Men i längden var det ändå ganska livlöst och osexigt och torrt och pretentiöst. Jag saknar den tiden när popmusiken visserligen var minst lika löjlig, men i alla fall lite underhållande. Eller att en del saker faktiskt var bra. Det fanns charm. Man tog sig inte själva på sånt stort allvar, och lyckades därmed göra en del enkla småtuffa poplåtar utan alltför stor ansträngning.

Något i mig säger också att det handlar om en skillnad mellan USA och Storbritannien. Men vad vet jag. Jag har fel och det anglofila Sverige har rätt. Varför ska man söka efter fyndiga saker när man kan få betong, urin, öl, svordomar, knytnävesslag, pessimism, osympatiska människor, huliganer och en massa spya?

Läs även andra bloggares åsikter om Pop, rock, Arctic, Mudhoney, USA, anglofil, värme, kyla

Kritik

2008-12-15T18:02:00.000+01:00

Hoho... Ännu en klassiker inom ämnet civilsamhällets konfrontationer med politiker är skedd. W. få en sko (!) kastad på sig av en irakier i sin sista resa till landet som han invaderade för 5,5 år sen. Rätt duktigt av honom att hinna ducka. Mindre förklarigt är hans dumma leende efteråt. Men det var nog inget leende. Han kanske har lurat oss i åtta år att han är en gladare människa än han verkligen är.

Tur nog är skokastaren en TV-journalist, vilket innebär att riskerna för grymt tortyr minskar; någon håller koll på honom. Annars är ju typiskt undersåtar att överdriva straffvåldet. Man har ju lite extra mycket att bevisa för herr patron.

Spektakel

2008-12-09T21:07:00.001+01:00

Man inväntar varje föreställnings slut och så innan man anar det börjar en ny dagen efter. Frågan är snarare när man ska kunna ta sig undan showen. Kanske den dagen det ramlar ner en portfölj med åtskilliga miljoner kronor i. Men innan verkar det inte gå. Kanske är det mest min utbildning, men det verkar aldrig ta slut. Det hela är ett spel. Våra arbeten och redovisningar är anpassningar till betygsättarens ideal. Och betygsättarens hela planering går ut på att göra någon annan nöjd, snarare än att få en ärlig belåten känsla över att ha uppfyllt bildningsmålen. Vilka det nu är. På så sätt är alla nöjda. Alla låtsas som att något betydligt har åstadkommits, men den som tar sig tid att fundera inser snart att bakom väggarna finns en massa hål, reserverade för något som man kan kalla för substans.

Läs även andra bloggares åsikter om prestation, skola, arbetsplats, institution, elev, lärare, teori, praktik, idé

Det jag gillar med Mona Sahlin

2008-11-25T22:30:00.000+01:00

Att hon och jag har samma favoritlåt.

"The River".

Danmark expanderar

2008-11-24T21:37:00.002+01:00

Moderater, som är pinsamt obildade på alla fronter förutom några enstaka (vilka det nu är...) har lagt fram förslaget om att BLATTAR ska skriva på ett kontrakt som i praktiken ska innebära att de ska bekänna respekt, tro och förståelse för bland annat svenska "värderingar". En annan obildad uncle tom-BLATTE från sossarna tycker att det inte är helt fel och hänvisar till nåt liknande projekt som sossarna sjävla ska ha haft på gång för två år sen. Och så tycker vår BLATTEalibi till integration- och jämställdhetsminister att det är en bra idé, som borde utvecklas till nån slags kurs i svennighet. Men just det var å andra sidan lika oväntat som att det började snöa på vintern i Sverige, varpå Stockholms infrastruktur replikerar: "buhu, det snöar på oss, vi var inte beredda på det".

Det här kommer hursomhelst att bli en succé. Minst 51% av Sverige kommer att tycka att det är skitbra. Vadå, det är väl inget fel att folk som flyttar hit får lära sig om våra värderingar? Då kan de ju integreras!

Wrong question, Sven.

Frågan är snarare vad fan våra svenska värderingar egentligen är.

Men ännu viktigare är kanske fråga, vilka är det som kommer till Sverige för att bo här?

Apor som har rymt från djungeln?

Nej. Det är människor. Många av dem är rentav smarta. Smartare än apor i alla fall.

Jag tror jag också kör tummen upp för hela förslaget. Ju mer tydligt Sverige visar för alla BLATTAR som kommer hit att de är djur och inget annat. Desto större blir den mikroskopiska chansen att BLATTAR runtom världen slutar emigrera till Sverige och andra "överlägsna" länder.

Och då blir det äntligen ett slut på förnedringen.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, kontrakt, moderat, socialdemokrat, Sabuni, värderingar, människor, apor, integration, problem, fokus

Cirkel?

2008-11-23T22:47:00.000+01:00

Fysiskt kontra psykiskt våld. Jag tror det förra är värre. Jag tror att det inte går att underskatta den smärta som kan infinna sig hos en person som har fått se våld mot en anhörig. I alla fall om den anhörige är älskad. Ingår det i kriteriet? Vissa älskar inte sina familjemedlemmar. Jag tror i alla fall att människans stora misstag är underskattningen av detta. Det kan inte kallas för annat än underskattning om det sker. Ofta handlar det visserligen om nivåer där man kan tala om mental sjukdom. Men ofta handlar det om annat. Som politik. Och då har man uppenbarligen inte kunna bedöma konsekvenserna av sina våldshandlingar.

Men jag tror inte jag ska gå in på det. Jag tror däremot att jag har nästan ändrat min inställning till dödsstraff. Jag vet, det är ganska vedervärdigt, och vädligt ologiskt. Och i praktiken finns det hemska konsekvenser som det kan föra med sig. Men min poäng är att jag inte tror att jag skulle kunna kontrollera mig själv om någon slog ihjäl någon jag älskade, med betoning på just slå och inte göra historien kort genom ett pistolskott eller nåt liknande. Då skulle nog ingen kunna tala förnuft med mig. Jag skulle bara vilja ha en sak. Att den skyldige slogs ihjäl på samma sätt. Sad but true. Jag är mänsklig.

Tung unge

2008-11-19T19:05:00.000+01:00

Det är viktigt för förskolan och skolan att ha en handlingsplan och en strategi för att ta emot ett barn som döden så att säga har returnerat till livet igen. Det är nämligen lätt att göra fel så som med nioråringen (det är mer än 20 år sedan) som lite överraskande kom tillbaka efter fyra månaders intensiv cancerbehandling och möttes av en tom plats där hennes skolbänk hade stått. Ingen i skolan glömmer hennes första replik till en osäker och ängslig klass och en förfärad lärare: "Jag är väl inte död än!"

- Min annars så tråkiga kurslitteratur

Den misslyckade spaningen efter den tid som flytt

2008-11-11T12:14:00.002+01:00

Jag har nu efter 5,5 år läst klart Raymond Chandlers novell (med samma titel som romanen) The Lady in the Lake.

Vi läste Chandler på delkrusen om populärlitteratur när jag läste Litteraturvetenskap B på LiU. Det var legendernas legend Dag Hedman (nu på Göteborgs universitet) som hade den delkursen.

Det ingick i alla fall att vi skulle läsa Chandlers novell. Jag minns det som en mysig läsupplevelse. Inte för att det var fantastisk litteratur, men för att det var... Vad ska man säga? Hade en attraktiv utspelsmiljö och var sådär lagom spännande för en sån som jag, som aldrig läser detektiver frivilligt. Om nu inte Austers newyorkare ska räknas dit, men det gör den väl inte. Som att man inte brydde sig så otroligt mycket den försvunna kvinnan, men var ändå nyfiken och fann en del mystik i den vardagsmiljön. Vacker i sin enkelhet.

Jag hann då bara lästa omkring tio sidor.

När jag nu i våras, 5 år senare, gick igenom mina elevers litteraturöversikt nämndes Chandler i samma stycke som Hemingway. Hårdkokta amerikaner. Kanske lite märklig kombination.

Hursomhelst gav det mig idén att söka upp texten. Vars titel jag knappt mindes, men jag har min entourage av en anledning (tack, Johan).

Att hitta texten var inte lätt, på grund av tillgång, och förvirring kring två olika versioner (novell och roman), men till slut lyckades det tack vare internet.

Man kan säga att jag blev lika besviken över läsupplevelsen som glad åt att ha hittat den.

Jag förstår inte hur mitt starka minne kunde svika mig så. Nästan ingenting av det jag läste nu påminde mig om det som jag hade läst tidigare. Det var som en helt annan berättelse. Mystiken är ganska fattig och inget är särskilt vackert. Chandler har ett ganska intetsägande språk. Det är ungefär som en filmmanus skriven i förstaperson.

Det kan ju inte handla om att jag har utvecklat mitt litteraturintresse, eftersom jag ärligt talat inte har läst särskilt mycket skönlitteratur sen de åren. Hade jag drabbats av någon slags korvstoppningssjuka på kursen, vilket av någon okänd anledning gjorde Lady in the Lake så mycket bättre än den verkligen var?

Vem vet. Men den riktiga tankeställaren är... Vad säger det om mitt nostalgiska minne av litteraturvetenskapen på LiU i stort?

På tal om amerikanska detektiver, så läste jag i DN Kultur häromdagen att författaren till indiandetektiven (har vi svenskar en motsvarighet till termen native-american som jag inte känner till?) Jim Chee, det vill säga Tony Hillerman, är död. Som jag anade och senare fick det bekräftat läste jag hans roman Sacred Clowns någon gång under hösten 1998 när vi skulle välja en roman på gymnasieengelskan. Jag gick till stadsbiblioteket och plockade ut första bästa bok som hade en hyfsat intressant titel och omslag för mina 16-åriga sinnen. Att det här skulle vara tillräckligt bekant för att få en notis i DN tio år senare, hade jag aldrig trott.

Läs även andra bloggares åsikter om detektiv, Chandler, populärlitteratur, Hedman, Linköpings universitet, Hillerman, minnen, nostalgi

Kartor och siffror

2008-11-08T18:46:00.002+01:00

För oss som har ett geografiintresse utan allt det tråkiga som hör till om klimat etc. får det amerikanska valet ytterligare en dimension; granskningen av kartan efter valet, och fördelningen av blått och rött.

På den fronten lyckades Obama spränga det röda heart land som Bush skapade till 2000-valet och faktiskt förstärkte 2004. Hela USA-kartan var röd bortsett från kusterna och några områden i nordöstra gränsen mot Kanada. Den är som sagt borta nu när Colorado och Nevada blev demokratiska. Notervärt ändå att om man kollar utdelningen i detalj efter valdistrikter och inte bara delstater är det fortfarande så att hela USA, bortsett från några få områden, är republikanskt. Detta eftersom det är de högt befolkade städerna som drar den stora majoriteten av demokratiska röster.

Det som Obama inte lyckades med var den vackra vertikala blå axeln som Clinton skapade, hela vägen från Minnesota mot den kanadensiska gränsen och Louisiana mot den mexikanska golfen.

Annars blev District of Columbia förstås den mest demokratiska i siffror, men det förvånar föga eftersom det alltså är detsamma som huvudstaden Washington. I övrigt:

Top 10 republikanska delstater (vid lika avgör skillnaden mot antalet demokratiska röster)

*1. Oklahoma - 66%

*2. Wyoming - 65%

*3. Utah - 63%

*4. Idaho - 61,5%

*5. Alaska - 61,5%

*6. Alabama - 60,5%

*7. Arkansas - 59%

*8. Louisiana - 58,5%

*9. Kentucky - 57,5%

*10. Nebraska - 57,3%

Alltså några av de mest glesbefolkade delstaterna i landet som dominerar. Lärorikt för mig var att Texas som brukar vara känt som den urrepublikanska staten inte ens är top 10. Där stannade man på 55.5%.

Demokraternas toppar (DC exkluderad, liksom kolonin Hawaii)

*1. Vermont - 67%

*2. Rhode Island - 63%

*3. New York - 62,1%

*4. Massachusettes - 62%

*5. Delaware - 61,3%

*6. Kalifornien - 61,2%

*7. Illinois - 61%

*--Maryland - 61%

*9. Connecticut - 60%

10. Washington - 57,5%

... Omvänt är det här bara tätbefolkade områden som dominerar, även om vissa stater är pyttesmå i area.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, presidentval, Obama, Clinton, republikaner, demokrater, Texas, Colorado, Nevada, Washington DC

Tillägg om raka linjer

2008-11-08T18:43:00.001+01:00

Nån undrar hur man ska sätta igång med egen kronologisk lyssning utan stenkoll på årtalet för alla CD-skivor eller vinyler på hyllan. Jag har förstår inte tänkt att någon ska ha det i huvet. Däremot kanske man sedan tidigare har en lista med alla sina skivköp listad efter årtalet för utgivningen. Man kan tycka att det är lite besvärligt att göra även en sån lista. Då kan jag säga att jag själv sedan 10 år tillbaka har en lista på alla mina skivköp. Namn, titel, pris och skivbutik/katalog. Om ni inte har en sån finns det inte mycket att göra åt saken. Det visar bara fördelen med att ha en nördig inställning till sin musikkollektion. I det läget får man helt enkelt gå igenom hyllan och kolla upp de årtal man inte kan.

Pax Obama

2008-11-08T18:04:00.002+01:00

Barrack Obama blev till slut vald till president. Två månader återstår innan han kan kalla sig president. Det känns inte troligt att någon kommer att lyckas skjuta ner honom innan dess, men egentligen kan ju inte vi ha en blekaste aning om hur många det är i federationen som verkligen skulle kunna tänka sig att sätta igång en attentatsplan mot honom.

Jag blev ärligt talat lite besviken på hans vinnartal. Att han skulle bli tvungen att säga många fina saker som mest ska tilltala folks känslor var väntat, men ska jag säga... Hans olika tal innan vinsten var helt enkelt tyngre. Det lät mycket tyngre när han förklarade att det handlade om "er", än när han efteråt förklarade att detta var "er" seger.

Jag tänker inte upprepa det som alla redan har sagt om hans möjligheter att på allvar förändra USA. Och som jag själv sa knappt efter att han vunnit primärvalet mot Hillary.

På ett personligt plan går det ändå inte att underskatta betydelsen.

Jag var bara 18 år gammal när Bush förlorade mot Gore men blev ändå president. Nu är jag 26. Det här täcker hela min bildningsperiod. Mina funderingar kring världen och USA har varit mycket mer innehållsrika än vad jag tänkte om USA under de åtta långa åren med Clinton som president. På så sätt är det en märklig känsla att snart vänja sig vid att inte tänka på den där onda administrationen så fort amerikansk utrikespolitik kommer på tal. Hela mitt vuxna och förvuxna liv har det varit en realitet att de har varit där.

En annan mindre märklig och betydelsefull fråga är: vad ska den amerikanska politiska underhållningsbranschen ägna sig åt nu när Bush lämnar Vita huset? Vad ska nu Bill Maher, Jon Stewart nu tala om i sina program? Självklart kommer republikaner vara en (svagare) kraft inrikespolitiskt, och det ger dem stoff. Men det går inte att jämföra med den cirkus som Dubya och hans gäng har bjudit på under så långt tid. Det blir nog något av en identitetskris?

Slutligen, jag är vädligt nöjd med Obamas seger. Jag känner inte sprudlande glädje inombords, men tanken på att han hade förlorat säger mig att jag hade drivits till vansinne på tanken om "hur hadet det blivit..." om han segrat. Då hade det föreblivit en dröm. Nu får vi se rent konkret vad mannen går för. Till den nöjda känslan hör också det faktum att John McCain fick möta ett nederlag med stort n. Gubben blev fullständigt utklassad. Om han får superjämna Missouri med sig till slut, får han 174 elektorer... mot 364! Visst kan nån tycka lite synd om gubben efter en sån förödmjukelse. Men jag vill påminna om att det här är samma man som stod bakom den jätteroliga (inte) vitsen "Bomb-bomb-bomb, bomb-bomb-bomb Iran" (se Beach Boys - "Barbara Anne") som svar på hur han skulle hantera fejden med Iran om han blev president. Bland mycket annat skitsnack.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, president, McCain, USA, Bush, bildning, Stewart, Maher, nöjesindustri

Raka linjer

2008-11-03T18:54:00.001+01:00

När jag gick på gymnasiet och början på högskolan gjorde jag en musikupplevelseexperiment som gick ut på att jag skulle lyssna på alla mina plattor i bokstavsordning. Det skulle vara ett effektivt att gå igenom hela min samling utan att behöva tänka på vad jag skulle välja. Och eventuellt upptäcka en del fynd bland alla låtar som jag brukade skippa annars (CD-generation).

Det var inte särskilt roligt. Ganska tjatigt. Trots att min skivsamling antagligen var mer än hälften så liten som den är nu.

Men nu har jag kommit på en idé som är gränslöst mycket bättre, och som jag rekommenderar mina läsare.

Den nya idén går ut på att lyssna på alla mina skivor i kronologisk ordning. Alltså började jag med min Woody Guthrie-box och kommer ironiskt nog att avsluta med Wilcos Sky Blue Sky (det var Wilco som Billy Bragg valde som kolaboratörer när han fick äran att skriva musik till bevarade texter av Woody Guthrie).

När jag går igenom alla släpp från ett särskilt år, går jag ifrån kronologin och kör bokstavsordning efter titelnamn. Som i till exemepl 1984, A-Z, och sen 1985 och åter A-Z.

Varför detta är så mycket bättre än det gamla experimentet? För att det finns faktiskt något logiskt i det hela. Det bildas en struktur eftersom alla dessa plattor naturligt nog är till viss del präglade av tiden för deras tillkomst. Ett album från 1963 låter mycket bättre om man innan och efter har lyssnat på plattor från åren omkring.

Just nu är det 1969 på stereon, som spelar Everybody Knows This Is Nowhere (Neil Young/Crazy Horse).

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, popkultur, kronologi, struktur, CD, Guthrie, Wilco, Bragg, Young, Crazy Horse

Shaggybeardaelic

2008-10-31T16:15:00.000+01:00

Låt oss tala om de där islänningarna som inför tilltänkta brittiska åskådare poserar framför kameran med hela ibljulaligan; Chelsea, Man United och Arsenaltröjor, framför en tät hylla fylld av vinyler och böcker med britpop och dylikt, framför Jamie Oliver-köket och så vidare...

... Med frågan i budskapet; ser vi ut som terrorister?

Det gör ond för en islänning att kopplas ihop med iranier, afghaner och så vidare. Vad är samlingsordet jag letar efter? Hmm... svartskallar, ja.

Synd att svartskallarna inte lika ofta har anglofilierat sönder sina liv. Synd att de inte lagar mat framför Jamie-köket. De hänger nog får ute på gården till halalslakt istället.

Och sen fortsätter dem sina terrorverksamheter med sina terrorhustrur och terrorbarn. Jo, dessa terrorister är ju i första hand män. Som terroriserar sina terrorhustrur och terrornbarn med fet islamterror.

Därför hoppas jag att finanskriget mellan Island och Storbritannien fortsätter. Mest av allt att islänningarnas tillgångar står fortsatt frysta. Jag är ledsen om en islänning läser detta och tycker att jag är lite taskig mot folk från den andra gröna ön. Jag har inget emot Island eller islänningar, men jag har ganska mycket emot rasism. Särskilt när det kommer i form av accepterade åsikter från helhyllenordbor, och det bara slinker igenom mina tidningsblad utan att någon reagerar.

Beslut

2008-10-25T15:03:00.001+02:00

Som amerikansk medborgare från födelse skickade jag igår min presidentvalsröst till Barack Obama. Det var första gången jag röstade. Man får sin nationalitet av olika skäl, och i mitt fall har jag aldrig haft något riktigt hemland. Att jag på papper är amerikan är dels en slumpens historia, dels mitt aktiva val att inte bli svensk medborgare. Det är därför ingen överraskning att jag först 26 år gammal deltar i valet. Snarare är det märkligt att jag nu har deltagit. Tidigare har jag känt det som att jag som utlandsmedborgare kanske inte ens har en vettig anledning att rösta. Det finns mycket i en president och hans regerings val som inte berör mig.

Jag hade också alltid sagt att om jag någon skulle rösta så skulle min röst gå till Ralph Nader. Någon taktikröstning har jag aldrig tänkt mig, även om det alltid är svårt att låta bli även i tankarna. Trots vetskapen om den demokratiske kandidatens begränsningar att kunna förändra den amerikanska politiken, både inrikes- och utrikes, hade jag nog velat rösta på John Kerry för fyra år sen, om det blivit aktuellt.

Det finns inget att säga om Barack Obama som inte redan har blivit sagd. Men vad fick mig att till slut verkligen ta en tunnelbaneresa till ett bibliotek för att faxa iväg min röst?

Små detaljer. Jag har läst DN:s valreportage de senaste dagarna och varje gång sett något som upprört mig smått. Citat (ungefärliga) som ”Vad är Obama för namn på en amerikansk president? Det ska vara namn som Washington, Jackson och Ford” eller ”McCain är bra för oss här… Jag gillar inte ett skattesystem som hjälper andra” Lek med tanken att det första citatet skulle komma från ett europeiskt land. Då skulle vi döma mycket hårdare. Andra citatet behöver jag inte ens kommentera.

Sedan fick jag ’nöjet’ att läsa en text av en svenne som har skrivit en biografi om McCain. Där menade han att det är befogat att ifrågasätta Obamas bakgrund, eftersom han delvis tros ha påverkats av en demokratisk ”mentor” med sympatier för Sovjetunionen (fett extremt, antyder svenneman). Dessutom har han fram till väldigt nyligen haft kontakter med afroamerikanska rörelser som haft konspiratoriska teorier om vitas förtryck av svarta i USA.

Då tänkte jag att jag inte vill annat än att denne farlige kommunist skulle inta presidentposten inför ögonen på Mr White Bread som bara vill ha skatter som gynnar honom, och Herr Svenneman som har mage att ha synpunkter på konspiratoriska tankar hos en grupp som först efter 400 år har börjat behandlas som människor i sitt samhälle. Rösta på Obama så kan det alltid sticka i ögonen på samhällets själviska och onda krafter. Dessutom ger Obama intrycket att innerst inne vara mycket mer intelligent än vad han är tillåten att visa upp i jakten på de breda massorna i ett hopplöst konservativt land.

Sist men inte minst tänker jag säga det rakt ut: Barack Obama är – till skillnad från Ralph Nader – svart.

Det är många som menar att Obama är inte svart ”på riktigt”. Han är ingen krigarpojke från Brooklyn eller Compton. Men, än sen? Hur många ”äkta” svartskallar kan vi få fram som statsminister i Sverige till exempel? Hur många konkurrenter har Obama som har verklig street-cred?
Jag menar absolut inte att jag har mer respekt för Barack Obama gentemot Nader, men i den här vita världen vill jag få fram så många blattar som möjligt där framme. Så länge som de inte är en genomsnittliga republikaner. Är Obama nu en opportunist tänker jag inte bry mig. Ska vi hoppas på mannen och ge honom en chans, eller sitta och gnälla i 450 år till dess att en ”ärlig” demokrat lyckas bli president i federationen?

Läs även andra bloggares åsikter om USA, presidentval, medborgarskap, Obama, McCain, röst, etnicitet, möjligheter, ärlighet

I got some DIRTY BOOTS

2008-10-24T23:04:00.001+02:00

Jag har en Sonic Youth-kris som jag tror kommer att vara för evigt. Det blir allt mer ovanligt att jag plockar fram nån av mina sju plattor och känner att wow, de är riktigt jävla bra. En gång i tiden var det enda 'problemet' att Thurston är tröttsam med sin college-slacker-stil. Jag tyckte ändå att Kim var cool. Men nu låter hon mest överseriös. Det seriösa är inte tilltalande. De mer rockiga låtarna är sällan tilltalande. Det var dem egentligen aldrig. Jag har aldrig tyckt att SY är ett band man lyssnar på för att de är bra på att rocka loss. Och det är verkligen frustrerande att verkligen varje jävla låt ska ha en paus mitt i låten bestående av oljud. Där många gäspar åt de förutsägbara solon i traditionell rock kan man lika gärna gäspa att SYs förutsägbara noisepartier. Mitt nuvarande jag vill nog att de ska vara lite mer roliga. Oftare. Lite mer av att Thurston ska säga saker som "... and it's a natural fact, that I'm not no cow". Men då ska låten i helhet vara bra också, och det är "Total Trash" också. Men ta Goo-plattan. Ärligt... Hur många riktigt jävla grymma låtar finns det där förutom den som get rubrik till det här inlägget? Eller Experimental Jet Set.. Eller Evol som jag knappt kan nämna en låt på, trots att jag har haft den i typ fyra år. Och så vidare. "Teen Age Riot" är fortfarande en klassiker, men den och de andra godbitarna får jag nöja mig med i framtiden. Jag tror att kapitlet slutar här. Det finns för mycket bra musik "out there" och jag har för kort levnadstid för att i den situationen slösa energi på att hitta godbitar i senare SY-plattor.

Läs även andra bloggares åsikter om Dirty Boots, Thurston Moore, Kim Gordon, Sonic Youth, Total Trash

Ros till Södertörn

2008-10-21T21:03:00.001+02:00

Min praktik har lärt mig mycket om läraryrket. En av dem mindre relevanta är den enorma resursförbrukningen till följd av all material som ska tillförses eleverna. Och i skrivande stund kan jag inte säga om det är positivt eller negativt. Jag försökte ibland att vara ekonomisk och miljövänlig genom att bara trycka upp en text på overhead. Men sen tyckte ju min handledare att eleverna faktiskt kan behöva texterna i sina händer. Dessutom finns det utöver det argument för att de ska kunna ta hem dessa texter för självstudier. Det kan handla om en dikt, eller ett utdrag ur en roman, eller formel för argumentationsanalys. Samma sak gäller alla. Det gör ont att vara i kopieringsrummet, således.

Men papper är återvinnbart, så vad vet jag. Det kanske inte är hela världen.

När vi ändå är på ämnet måste jag passa på att krädda Södertörns högskola en aning. Om inte annat så för att jag alltid brukar hacka på skolan, så det kan vara bra att säga något gott när de väl gör en bra grej. Äntligen har man satt in en skrivare som skriver ut dubbelsidiga blad. 10 öre billigare per ark dessutom.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljö, resurser, skolan, återvinning, Södertörn

"Intressankt"

2008-10-15T22:55:00.001+02:00

Innan jag flyttade till Botkyrka trodde jag att stockholmare pratade något som kan liknas vid rikssvenska när det gäller dialekten. Man kände visserligen till det flumma sättet att uttala bokstaven R på, men i efterhand märker jag att oavsett hur många olika dialekter det finns i länet så finns det många som verkligen har en dialekt som är minst lika avskilt från rikssvenskan som östgötska och så vidare. Till exempel läser man inte böcker. Man "leser". Eller man missar inte början av filmen. Man missar "böurjan".

Och det allra märkligaste av allt. Man tycker inte att det och det andra är intressant. Man tycker att det ena och det andra är intressankt.

Läs även andra bloggares åsikter om språk, Stockholm, dialekt

Hälsans kök

2008-10-12T18:04:00.001+02:00

Apropå matkonsumtion...

De där nyttiga färdigmatsalternativen som finns i livsmedelsaffärernas frysdiskar under namnet Hälsans kök producerar maten i Israel. Med tanke på att det varken är nödmat eller ekonomiskt råder jag läsarna att därmed bojkotta.

Och apropå det; är det inte ironiskt att nuförtiden brukar Sydafrika som angivet land för grapefrukt vara ett tecken på att det är sejft att köpa?

Läs även andra bloggares åsikter om Mat, apartheid, bojkott, Israel, Sydafrika

Hanne Kjöllers studiebesök

2008-10-09T21:20:00.001+02:00

DN:s Hanne Kjöller försöker lära sina läsare att dåliga matvanor minsann inte hänger ihop med folkets hushållsekonomi. Eller? Så låter det i större delen av artikeln, innan hon till slut medger att sånt spelar roll, men det är ändå överdrivet, typ.

För att reda på hur det verkligen är har Hanne tagit en tripp till närmaste livsmedelsbutik. Det är annars något som de berörda - samhällets lägsta skikt - kan i huvudet. Det behövs ingen studiebesök till ICA för att veta den ungefärliga prisnivån på diverse produkter.

Redan där faller hennes trovärdighet, så det finns egentligen ingen anledning att läsa vidare. Hanne Kjöller befinner sig inte i en position där hon kan säga åt andra hur de ska äta ekonomiskt.

I det här fallet idiotförklarar hon själv ändå genom att påstå att det inte tar mer tid att stycka och panera sejfilé i ägg och mjöl än att slänga fiskpinnar direkt i stekpannan. Dessutom, hur ofta är det som sejfilé verkligen är billigare än färdigstekta fiskpinnar? Annonsvaror är undantag och inte regel.

Men artikelns tes faller främst på det faktum att, hur mycket låginkomstagarna - enligt Kjöller - är drabbade av lättja, är det fortfarande så att det är en ekonomisk fråga. För det finns ju inget i sammanhanget som säger att medel- och höginkomsttagare är mer "skötsamma". De har bara medel att på olika sätt förbättra sina kostvaror, dels genom varorna i sig, dels genom att oftare ha råd att köpa färdigmat som faktiskt är relativt nyttigt.

För övrigt är det knappst hämtpizza och McDonald's som är de stora bovarna. Sånt äter inte låginkomsttagare varje dag. Det säger sig självt att om man har råd att göra det så är man inte låginkomsttagare. Det är den energirika men onyttiga vardagsmaten som drar upp vikten; frysta potatisprodukter, pyttipanna, korv och pasta med ketchup (smaklöst men tyvärr en vanlig rätt), näringsfattigt vitt bröd (ojämförbart med de nyttigare alternativen) och så vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Kjöller, mat, ekonomi, trovärdighet, klass

TAP 237

2008-10-03T19:48:00.001+02:00

Varje dag gömmer sig några högstadieungar bakom buskar som apor och betraktar varenda individ som kommer ur tunneln under Tullinge station. Sen stegar de fram och frågar artigt om man vill köpa cigaretter åt dem. Det vill säga, köpa ut från Pressbyrån som ligger alldeles bredvid.

Idag råkade jag gå den vägen och nekade. Frågade varför jag skulle göra det. Fick inget bra svar. "Bara undrade om du kände för det". Mmm, man brukar känna för att köpa ut cigg till tonåringar.

Senare på perrongen tittade jag efter hur det gick med den fortsatta jakten. Och visst visar det sig att de vinner nåt på att fråga. En ung och finklädd kvinna köper ut åt dem. Och så åker hon iväg i sin bil. Registrernigsskylten angav TAP 237.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, nikotin, tjänster, sjukdomar, cancer, civilkurage, idioti

Sviken av Federer

2008-10-02T17:24:00.000+02:00

Roger Federer ställer in sin medverkan i Stockholm Open. Beskedet kommer tre dagar innan turneringens inledning.

Surt. Jag som aldrig har varit på en tennismatch i hela mitt liv hade köpt biljett för att få se denna levande legend. I bakhuvet fanns alltid tanken att det kunde hända, men med tanke på hur mycket arrangören hade satsat på en enskild spelare på reklamkampanjen, tänkte man att han ändå skulle dyka upp. Om inte annat så för att dagarna har gått och gått och inga tecken på att det hela skulle kollapsa. Kanske är det egentligen iscensatt. Kanske fanns det en överrenskommelse om att Federer skulle låtsas fram till de absolut sista dagarna, för att biljetterna skulle sälja sig själva.

Behandla:n som en bäbis och han kommer att bli en

2008-10-01T21:02:00.001+02:00

Lemonheads på Debaser medis igår. Det var... sådär. Förbandet Racoon var sådär lagom dåliga. Det lät acceptabelt live, vilket förmodligen innebär att det låter tråkigt på band. Killen lät nästan som en skotte eller nåt när han pratade mellan låtarna. Men de var tydligen holländare. Värst var deras förutsägbara texter. Jag såg bara slutet av deras set. 3-4 låtar. Det var ju tänkt att Lemonheads skulle börja runt kl 21. Men det blev närmare 22. Antagligen var väl inte Evan på humör. Eller så är det mina fördomar?

Nå, mina fördomar om den obalanserade "föredetta" junkien visade sig vara sann.

Jag borde ha förstått det av det usla valet att inleda setet med låten "Style" som alltid annars har varit ett tecken på hur en artist förstör en bra skiva med en väldigt ointressant - på alla sätt - låt. Som dessutom har en så kallas reprisversion. Här hade vi stått i 40 minuter på att få se en explosiv entré och så står han där och kör en värdelös en som inte ens är värdig att kallas filler.

Men sen blev det en massa goa gamlingar. De dominerade spelningen. Eftersom det var en minimalistiskt rockig inställning blev de bra låtarna inte lika bra. Evan var inte sur, men heller inte överdrivet engagerad. De bästa var såna som låter mediokra eller "good, but not great" på skiva. Typ "Rockin' Stroll". Utan fina melodiska nyanser på skiva funkar de bra live.

Efter drygt halva spelningen försvann rytmsektionen och Evan körde ensam med samma elgitarr. Det var fint. Men inte så många braiga låtar. Han körde också Misfits "Skull". Tog ett tag för mig att känna igen.

Men det stora minuset kom efter 20-30 minuter. Evan, den bäbis som han är, får utbrott på en som fotar med systemkamera längst fram. Varför det tog så långt tid, vet jag inte. Kanske kom det en blixt då? Det räckte med att se en uns av irritation i honom och man visste vart det var på väg. Trots att jag aldrig sett Lemonheads live tidigare.

Först försökte eller försökte han slita kameran från snubben, som höll fast. Han började dock packa ner kameran. Evan var inte nöjd. Han började gapa åt killen att han skulle typ Out!...Now!

Och killen viker sig och gör just det. Går och ställer sig vid en pelare längre bak.

Hur reagerar publiken på det? Tja, eftersom popkonsertpublik, oavsett land och genre, ser sig själva som undermänniskor är såklart solidariteten lika med noll. Inte ett enda burop. Däremot skriker svennen breve mig "alright!". Vissa skrattar. Andra ger ifrån sig svårtolkade läten. De verkade roade i alla fall.

Sen fortsatte det. Och då blev det aldrig likadant. Det fjantiga utspelet satt som en bitter eftersmak rakt igenom. Det gick inte att ta in Evans fina låtar när han nyss hade agerat så fult.

Jag blev dessutom så förbannad på slavmentaliteten runtomkring att jag mer eller mindre som protest tog fram min digitalkamera från fickan. Den hade fått lega där ett tag efter att jag fått några bilder, still och rörliga.

Och om jag såg det som en avtändning, undrar hur fotografisnubben sov inatt. Attackerad av en artist som han förmodligen hade högt på listan.

Läs även andra bloggares åsikter om Lemonheads, Debaser, Dando, romantik, slavar, kamera, pop, humanism

En dag på pendelbanan

2008-09-28T22:43:00.001+02:00

Häromdagen såg jag en märklig grej på Tumba centrum. Ett släckt pendeltåg stannar halvvägs fram på perrongen. Vi som står där tänker att vi kanske ska bli insläppta. Även om det ser lite roligt ut. Som om den snart kommer att öppnas och en massa utomjordingar kommer att attackera oss.

Men det händer inte. Det som händer är att, efter 10 sekunder springer en tant fram till föraren, får en ryggsäck och nån påse, och sen pussas hon lite vardagligt med honom. Och sen åker han vidare.

Tänk som bilar som stannar några sekunder vid trottoaren för att droppa något till en man eller fruga. Fast istället för bil är ett... tåg... på Tumba stations perrong.

Frågan är; borde han inte få sparken för det där?

Fast kanske är det mer relevant att alla tonåringar som sitter och konstant spottar på marken borde fångas upp av en Gestapoliknande patrull, köras iväg till en militärbas och göras redo för hängning. Fast det blir en skenavrättning. Men innan deras stolar sparkas undan kanske de kan besvara vad poängen med det konstanta lorskandet är.

Läs även andra bloggares åsikter om SL, Tumba, spott, droppa, tonåringar

Besviken av Prince

2008-09-22T19:55:00.001+02:00

Jag köpte min tredje Princeskiva; Purple Rain, och är väldigt besviken. Det ska vara hans stora genombrott men i mina öron är det svårt att fatta varför. Jag diggade stora delar av Dirty Mind hårt, men blev inte förvånad över att förstå att den inte var direkt omåttligt populär hos folket i stort när den kom ut.

Men om Dirty Mind är väldigt bra, och man kan tolka det som att den mer kommersiellt gångbara varianten är Purple Rain. Varför låter då Purple Rain som den gör?

Det konstiga är alltså inte att jag inte skulle vara dökär i Princes stora genombrottsskiva. Jag är inte mycket för Bon Jovi-plattor från 80-talet (eller när som helst för den delen) heller, om man säger så, men jag kan ju höra varför de var oerhört framgångsrika. Men inte Purple Rain. Jag hör inga melodier som är tilltalande eller klatchiga, eller någon överdriven maffig produktion. Det låter mest som att Prince och hans gäng har gått in i studion och lattjat lite, och sen har nån suttit och fräschat till det i efterhand.

Vart leder det mig nu i min glädje över att vara nybliven Prince-fan? Vad ska hända med Hosse "Prince" Nayebagha?

Läs även andra bloggares åsikter om Prince, Purple Rain, Dirty Mind, mainstream, kommersialism, framgång

Om gränser

2008-09-19T19:39:00.001+02:00

Nu har jag fått det bekräftat att min gamla handledare på LiU, för litteraturvetenskapsuppsatserna, är höger. Det är inte lika viktigt för mig som det faktum att han även är chefredaktör för Axess, både tidsskriften och TV-kanalen, eftersom det visar att jag är down med kändisar.

Skämt åsido. Det är inte viktigt för mig alls. Så länge har jag inte varit med om att höra något alldeles galet från honom och jag kommer att försöka undvika det, för att inte förstöra mina LiU-minnen.

Det som är viktigt för mig är att människor som Per Ahlmark försvinner från jordens yta snabbt som möjligt, för att göra den till en bättre plats.

Därför tycker jag att folket på Bang kan dra åt helvete, för att omotiverat ha låtit denna bigotta dinosaurie komma till tals hos dem. Det var bara ett uppslag där han och tre-fyra andra personligheter som Bang kopplar till intellektualitet svarar på några korta frågor, men det spelar ingen roll. Det finns inga försvar för det. Jag vill inte höra några självklarheter om opartiskhet och olika perspektiv. Ni vet det, och jag vet det, att det hade blivit ett herrans liv om samma tidning hade gett Jimmie Åkesson chansen att vädra sina åsikter, om vilken fråga som helst. Det må finnas tidningar som inte har några reservationer alls om såna saker, men Bang tillhör inte dem, så det finns bara en sak att göra för den som är ansvarig: hålla käften och skämmas som en hund.

Läs även andra bloggares åsikter om Lundberg, Axess, Bang, media, åsikter, ord, utrymme

Slem

2008-09-12T18:10:00.001+02:00

I och med att jag drabbades av feber, med halsbränna och alla andra härligheter som följer med, har antal inläggsfria dagar på bloggen utökats. Ni som är lojala får ha överseende med detta. Inte lätt att kanalisera sina åsikter gratis på det här sättet, just på grund av den nödvändiga prioriteten bakom annat. Jag borde lära mig att satsa på de saker som jag ändå gör hyfsat av egen vilja. Som den begåvade amerikanske mediastjärnan Bill O'Reilly.

Följande stycker från Fredrik Strages senaste krönika i DN tycker jag annars är hysteriskt roligt:

Serietecknaren Mats Jonsson berättar i det självbiografiska albumet "Hey princess" om hur han jobbar på ett tidningsförlag i slutet av nittiotalet. Under en fikarast läser arbetskamraterna om Aaron Carter i tidningen Okej. Den blonda gullungen har just släppt hitsingeln "Crazy little party girl". Mats Jonsson plockar fram en spritpenna och dekorerar den medföljande Aaron Carter-postern med djävulshorn, hakkors och en hälsning till den belgiske pedofilen Marc Dutroux. Ett par dagar senare besöker Aaron Carter tidningen Okej, som ligger i samma hus som Jonssons arbetsplats. Han går en trappa upp för att låna en Gameboy, får syn på den nedklottrade affischen och börjar gråta. "En trist decemberdag i Stockhom lärde sig nioårige Aaron Carter att framgången har en baksida. Och det var vi som lärde honom det", tänker Mats Jonsson i serien. "Det är nästan vackert."

Att han var ute efter en Gameboy i samband med upptäckten är det allra roligaste.

Vad gäller artikeln i övrigt har FS både rätt och fel. Det är kul när ovanligt begåvade barn hamnar i trubbel. Men just de exempel som nämns är en massa medelmåttor. Såvida inte Aaron Carter till exempel har talangen att ha en känd brorsa i ett pojkband, eller några producenter som tycker att han är/var söt.

Five against one

2008-08-28T21:53:00.007+02:00

Häromdagen köpte jag en skiva för andra gången i mitt liv. Av mina ca 385 skivor (ja, jag dokumenterar dem) är det första gången.

Det är inget mindre än Pearl Jams VS. från 1993.

Första gången köpte jag den var i februari 1998, på antingen Skivbolaget eller Sound Delight i Norrköping. Det var på slutet av högstadiet och jag hade börjat min ganska långa "grunge"-period. Allt från Seattle fick en chans. Även mer kritiserade Stone Temple Pilots. Det här var alldeles i början så jag hade inte kommit till Mudhoney, TAD etc. ännu. Och jag var allmänt fattigare och köpte färre skivor. VS. kom till min samling nästan ett halvår efter Ten. Något otänkbart några år senare, när suget var så starkt att om ett band fick tummen upp var det mesta av katalogen inne på några månader. Och det för att det fortfarande fanns ekonomiska begränsningar.

Nån gång försvann den sedan. Allt brukar hittas i efterhand, men efter två år fick jag nog och beställde den. Jag hade hoppats att de hade gjort nåt kul, en specialversion, så att jag skulle vinna lite på att inskaffa den igen, men nix. Det är exakt samma sak. VS tillhör kategorin "musik som jag lyssnade på när jag var ung". Som gradvis började betyda allt mindre för mig nån gång kring tiden när jag började på LiU och flyttade hemifrån. Det var därför ingen självklarhet att jag skulle köpa den på nytt. Men det hände flera gånger att jag kände för att lyssna på "Elderly Woman" eller "Dissident". Eller överlag 12 låtar som jag var väldigt bekant med. Från en tid när jag tog musiken på så stort allvar. Även själva banden. Allt betydde något. Något helt annat än distansen som jag har idag. På gott och ont.

Historiskt är Vs. plattan som markerar den största vändningen i bandets karriär. Det var bara den andra i raden, även om Pearl Jams historia kan utan problem spåras även till Mother Love Bone i 80-talets Seattle. Sen dog Andy Wood, Eddie Vedder flög in från San Diego,Pearl Jam uppstod och de hade en sångare som gav dem lite grunge-credibility (plus att de råkade vara från Seattle förstås). "Debuten" Ten gjorde succé med "Alive" och "Jeremy" som tunga singlar. Överlag låter den som arena rock med en 90-talets motsvarighet till Bruce Springsteen som sångare ungefär.

Vs. blev en enorm succé. Men vändningen var alltså inte i själva musiken, som visserligen var ett steg framåt utifrån kreativitetens perspektiv där allting lät mer intressant, men som fortfarande var väldigt radiovänlig. Det blev försäljningsrekord. Ett försäljningsrekord som senare har slagits av bland andra Backstreet Boys. Säger en del om vilken tragisk utveckling som popmusiken utsätter sig själv för.

Och där kom vändningen; när Pearl Jam fick nog av hypet kring verksamheten, och den ofrånkomliga konfrontationen med branschens mest aggressiva kapitalism. Från och med nu skulle Pearl Jam aldrig mer låta polerat. Och bättre.

För mig låter Vs. självklart inte lika bra idag som för tio år sen. Kanske om alla låtar varit lika bra som "Rearviewmirror",förmodligen den enda som jag gillar lika mycket som förr. Annars är de låtar jag längtat efter mest under de här två åren de som låter bäst. Undantaget är den humoristiska "Glorified G" som jag aldrig gillade i tonåren, eftersom jag var just... humorlös. Resten... Tonårsfavoriterna "Animal" och "Leash" låter inte lika bra (den sistnämnda dålig rentav), "Rats" håller inte, "Daughter" är tråkig och "Blood" avskyr jag lika mycket som förr. "Indifference" har en titel som talar för sig själv.

Men kanske gillar jag den lite extra mycket eftersom det är närmaste jag har av två goda sidor med Pearl Jam. Med alla sina svagheter har VS. i alla fall kvar en sorts energi som lyser med sin frånvaro på de senare albumen. Och det gäller framförallt Eddie Vedder som mumlade sönder många av sina senare låtar.

Läs även andra bloggares åsikter om Pearl Jam, Mother Love Bone, Seattle, Ten, Versus, sång, musik, grunge, arenarock, media, nostalgi, tonår

Resan till Socialen Valley

2008-08-26T17:54:00.002+02:00

Tobias Billström har skrivit en främlingsfientlig debattinlägg. Tobias är som hälften av alla andra moderater en verklighetsfrånvänd idiot. Såklart är hans krönika idiotisk, förmodligen likt allt annat som han säger och skriver.

Resultatet är att en massa smygrassar ler och applåderar, Moderaterna kommer att behålla några väljare till nästa val, som annars hade gått till det där lilla partiet som har fått så fruktansvärt mycket oförtjänt utrymme i media det senaste året, och en massa andra bloggare gör seriösa analyser av hans text och kritiserar honom.

Men vem fan bryr sig om Tobias Billström egentligen? Jag kan knappast säga att det är negativt att saken diskuteras. Men alla noggranna analyser av hans text som representativa för hans åsikter är meningslösa. Analysera förutsättningarna för artikelns tillkomst, dess eventuella syften, och stanna där. Tobias Billström är, som hälften av alla andra moderater en idiot och en opportunist. Finns inte mycket av det han säger att ta på allvar. Det som räknas är vad han vill innerst inne.

Läs även andra bloggares åsikter om Billström, rasism, teater, publicitet, valkampanj, Moderaterna

Pannkaka

2008-08-23T00:57:00.000+02:00

Janne Josefsson går från klarhet till klarhet. Jag vet inte vad jag ska tycka om gubben. Han har blivit så förfärlig på senare år. Eller så har han kanske alltid varit det. Det finns hursomhelst många människor som är klart värre. Som vill mycket värre saker än Janne. Som är dummare än Janne. Ondare än Janne.

Men Janne är förutsägbar, arrogant, självgod, ologisk, ibland väldigt klantig ("du är en flyktingkramare", "den där gangstern känner jag!"). Och det kanske var okej när han attackerade en massa skummisar. Om han gjorde några övertramp så förtjänade de väl det? Men nuförtiden när han är lite off mot debattörer, är det svårt att inte ogilla karln.

Men debaclet med Debatt live från Kina var kanske inte bara hans fel. SVT försökte alltså att visa debatt direkt från Kina, kineser skulle debattera i studion, och svenskar skulle ringa in från Sverige.

Naturligtvis var det i början världens problem med att synka ljudet. Sedan fick kineserna svara på frågor från Janne och svenskar på telefonen, via tolk. Och deras svar, som alltså var direktsänt, fick översättas snabbt med undertexter.

Resultatet med det senare blev ungefär som scener i filmen Lost In Translation, där Bill Murray ska spela in en reklamfilm för Whiskey. Regissören ger sig in i långa och inspirerade utläggningar som översättaren sedan komprimerar ihop till enstaka ord. En av många absurditeter som Murray råkar ut för i filmen.

Sen fick Janne vifta lite med klassisk bild, och babbla en massa om öst och väst. Som om allt verkligen bottnar i det. Och mänskliga rättigheter förstås. Det går bra att gapa stort när landet ifråga inte ingår i diplomatiska relationer med Sverige. Annars är det bara att gnälla lite på fikapausen och sen hålla käften när det verkligen gäller.

Holm

2008-08-20T18:18:00.000+02:00

Tanken var att inte kolla på OS alls, men som vanligt kan man inte låta bli att känna intresset stiga när friidrottsfinalerna drar igång. Bland annat för att friidrott verkar vara en perfekt sport för att bara följa när det är OS eller VM på gång.

En av höjdpunkterna är höjdhoppsfinalen. Det har nog snart gått 10 år sen Stefan Holm började medverka i dem. Och efter att ännu en gång se honom sluta fyra är jag inte bara trött, utan förbannad på hur kommentatorerna alltid målar upp honom som en av de absolut största favoriterna.

Jag som inte följer resten av säsongen utgår från att han verkligen är det. Varför skulle de ljuga? SVT som icke-kommersiellt alternativ har ingen anledning att överdrivet mycket haussa de svenska stjärnorna för att dra publik.

Och så blir det alltid så att storfavoriten Holm slutar fyra. En enda gång har jag varit med om att han verkligen levt upp till de förväntningar som antyds av media. Så blev det även den här gången.

Man kan säga att, kanske är Holm verkligen en av världens absolut bästa, men han levererar inte i stortävlingar. Men då borde man väl bli förvanad om det?

Tvärtom hör man hur Karlsson, Hård & Co snacka om hur mycket Holm älskar såna avgörande lägen när han måste plocka fram det bästa ur sig.

Konstigt då att en sån bäst-när-det-gäller-människa alltid slutar på fjärdeplatsen. Antingen är han riktigt medioker och höjer sig till en fjärdeplats, eller så är hans rykte en bluff.

Europa framför Putin

2008-08-18T19:13:00.001+02:00

Aftonbladet briljerar (HAHA!):

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, maktbalans, Putin, Ryssland, Sverige, media

Världen är en scientolog fattigare

2008-08-11T12:38:00.001+02:00

Isaac Hayes är död. Fritt fram för hyllningskören från det souldyrkande landet i Skandinavien som nån gång för drygt ett decennium sedan insåg att Mauro Scocco inte var så jäkla cool trots allt. Motown, disco och funk sakteligen in i folkhemmet, vilket på 2000-talet defineras av de reklamfilmer som visas på TV. Boogie-Stockholm.

Fritt fram för frosseriet i en känd människas död. Nu har Hollywood ungefär ett år på sig att göra en "true story"-film om Isaacs liv där vi får lära oss hur otroligt speciell liv han levde, vilken romantisk hjälte han var, och hur tragisk och monumental hans död är.

Läs även andra bloggares åsikter om Hayes, såpa, dödsfrosseri, svenskhet, kultur, Hollywood, whiggeri

Ryska attacken - österut, mot alla odds

2008-08-10T19:44:00.001+02:00

Trodde att krigens era i Europa var över. Men inte långt efter att balkankrigens spöke har dykt upp ser man rubriker om att flygplatsen i Tbilisi har bombats av ryska plan. Det känns bisarrt, men "uppvärmningen" hade redan ägt rum om man säger så.

EU och USA ställer sig såklart helhjärtat bakom Georgien. Striderna handlar i grunden om att två regioner som ligger inom Georgiens gränser inte ser sig själv som etniska georgier och har hamnat utanför, med anslutning till den ryska federationen som en tidsfråga. Georgien har till slut svarat med att försöka återställa ordningen militärt, varpå Ryssland agerar.

Annars är det ju så fint när olika folkgrupper i Östeuropa söker självständighet, men när det nu handlar om att två områden dumpar Georgien till förmån för Ryssland, då är det minsann Georgiens angelägenhet och Ryssland ska hålla sig borta. Skepticismen mot Ryssland är nästan lika stor som de löjliga antikinesiska kampanjerna som aldrig avtar, och som nu nått kulmen i och med Peking-OS.

Notervärt i övrigt att staden Gori i Georgien som har drabbats värst av de ryska attackerna är Stalins födelseort.

Läs även andra bloggares åsikter om Krig, Ryssland, Georgien, nyheter, xenofobi, Stalin

"Appetite for a nightly feast, those ignorant Indians ain't got nothin' on me"

2008-07-31T18:07:00.001+02:00

"I don't feel we did wrong in taking this great country away from them, if that's what you're asking. Our so-called stealing of this country from them was just a matter of survival. There were great numbers of people who needed new land, and the Indians were selfishly trying to keep it for themselves." - John Wayne, återpublicerat i boken The Playboy Interview, 1981

All summer long

2008-07-27T15:16:00.001+02:00

Äntligen är sommaren här på riktigt. Det har aldrig tidigare varit så tydligt för mig att stekhetta är det bästa möjliga vädret. I alla fall för mig. Stekhetta innebär att en t-shirt och fotbollsshorts plus sandaler alltid kommer att räcka. Det sparar mig oerhört mycket tid. Dessutom kan jag inte få nog av solen.

Fast det är klart att det är skillnad på hetta och hetta. För tre år sen var jag i Baton Rouge, Louisiana såhär dags. Omkring 40 grader och massiv luftfuktighet innebar att det knappt gick att gå ut. När jag anlände till New Orleans första natten på den resan förstod jag inte att jag var utomhus när jag lämnade flygplatsen. Det var som om det duschade ner vatten från ett tak.

Jag är också oerhört lättad över att slippa fler körlektioner. Det tog mycket tid förra sommaren, ännu mer tid i julas. Men nu kan man äntligen vila lite grann. De jobb och verksamheter som jag har vid sidan av känns hur lugnt som helst under dessa omständigheter.

Men det klår inte åren 1993-1996 (ungefärligt) när jag, vad jag minns, ofta inte ens "behövde" leka med kompisar under sommaren. Jag minns mest jag solo, fotbollsnörderi, promenader till statsbiblioteket, Calippo och Fresh Prince på TV. Noll ansträngning. Inget spring, inget bad, inget prat. Bara slapphet. Riktig vila. Inga förväntningar överhuvudtaget. Inget sommarjobb, inga intellektuella projekt. Och allt gick dubbelt så långsamt. En sommarlov kändes nästan som ett halvår.

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, sol, luftfuktighet, Louisiana, Baton Rouge, New Orleans, Fresh Prince, Calippo, värme, slappa, körlektioner

Det ena går med det andra

2008-07-22T22:48:00.004+02:00

Om man har starka åsikter om stora händelser utan att ha full koll på läget ska man nog hålla käften. Men nu är ju jag en glappkäft, och dessutom är det här en blogg.

Så jag ser mer negativt än positivt i fallet Karadzic.

Serbiska ultranationalister står inte högt i kurs hos mig. Om Karadzic kan klassas som en sådan (knappast) låter jag vara osagt, men det är en av grupperna som kommer att ogilla det som har hänt och framförallt det som kommer att hända...

Att Karadzic skickas till Haag.

En av Haag-domstolens skamfläckar är att amerikaner är immuna mot den. Inte bara i praktiken utan även i teorin. USA vill inte att andra länder ska föra amerikaner till domstol. Det vore kätterskt mot deras ultranationalism (läs "patriotism") att göra så. Det kan man ju tycka är helt okej. Om inte för att USA i övrigt har en positiv syn på Haag, ofta även pådrivare för att folk som kan begå krigsförbrytelser (läs alla som inte är allierade med EU/USA) ska hamna där.

Hur reagerar resten av världen på det? Tja, man tycker att det är lite flumt, men varför låta en sån detalj hindra oss från att döma blodtörstiga krigsförbrytare?

Problemet är såklart att den detaljen är mer än en detalj. Det talande för hela världsordningen. Och jag börjar bli jävligt äcklig på den. Jag börjar bli riktigt jävla trött på att dessa jakter på skurkar utspelas som ett slags hypnos där vi bara sitter och tittar på skiten medan de höga hönsen formar världen precis hur de vill. Därför skiter jag fullständigt i om Radovan Karadzic eller Ratko Mladic lyckas gömma sig i 15 år eller inte. Vad betyder "mänskliga rättigheter" egentligen när det finns ett ganska stort område på jorden som kallas Mellanöstern, där det är fritt fram att mörda och tortera folk lite som man vill, utan att någon egentligen reagerar på det? För där drar man på sig kostym, snackar om att "befria" och "terrorister".

För övrigt är jag också jävligt trött på Madonna.

Läs även andra bloggares åsikter om Karadzic, USA, EU, Haag, hyckleri, rättvisa, mellanöstern, Serbien, nationalism, skurkar, hypnos

Correction

2008-07-15T00:51:00.002+02:00

Rätt ska vara rätt. Stor matematisk miss av mig angående Tumbaresan. Med rabatten kostar färden 45 kr förutsatt att du inte hinner tillbaka inom en timme, vilket du i 9 av 10 fall inte gör i Stockholm; det finns en viss sanning i klychan "allt finns här", men sen är det ju inte så värst mycket som inte finns annorstädes, och som sagt, allt ligger också betydligt längre bort.

Nå, den som tycker att en enkel resa för 22,50 kr är rimligt får stå för det. I Malmö köper man en kontantbiljett för 15 kr (alltså orabatterad, vilket i Stockholm blir minst 40 kr) och det kommer man mycket längre med, om man säger så.

Läs även andra bloggares åsikter om lokaltrafik, SL, Stockholm, närhet, distans, Malmö

Protestplank

2008-07-11T00:45:00.001+02:00

När man inte har ett aktiverat SL-kort börjar man omvärdera saker lite. Och blir rädd.

Omvärderingen jag tror jag är beredd att göra nu är att jag är positiv till plankning som uttryck av protest mot de vansinniga priser som lokaltrafiken i Stockholm har fått under borgarnas återkomst.

Idag hade jag ett ärende i Tumba. Att åka till Tumba från Tullinge fram och tillbaka kostar cirka 70 kr. Det är ett hån mot Stockholm och omnejds medborgare. Och det är ändå bara rabattpriset som man får om man skaffar en förköpsremsa. I Malmö kostar en vanlig kontantbiljett 15 kr och det tar dig över hela stan.

Någonstans har jag vetat om detta tidigare men lyckats blockera det på något sätt. Dessutom är det ju konsekvensen av ytterligare höjningar från 1 mars som jag tidigare inte varit berörd av.

Så jag bestämde att SL kan dra åt helvete. Jag skulle planka på allvar för första gången i mitt liv. Jag har småfuskat en och annan gång, men aldrig klättrat över vändkorset om det inte varit något strul med en biljett som jag redan betalat för. Nu behövde jag inte bokstavligen göra det eftersom det gick av nån anledning att gå igenom ändå.

Argumentet mot plankning har tidigare varit att det drabbar de som betalar. Och det ligger säkert någonting i det. Men det finns inget som ursäktar att ett ärende i ett grannområde ska kosta en 70 kronor. Punkt slut. En människas ansvar är bland mycket annat också över ens eget liv. Däri ingår att säga ifrån när man blir påtrampad.

Dessutom är sabotage från mongon ett större problem för kollektivtrafiken än plankning.

Läs även andra bloggares åsikter om Planka, SL, protest, Tumba, Tullinge, Stockholm, kollektivtrafik, Malmö

Opium

2008-07-07T01:08:00.001+02:00

Jag tänkte skriva om den episka Wimbledon-finalen mellan Roger Federer och Rafael Nadal.

Om den där gången för fem år sen när jag inför turneringens kvartsfinaler utan någon egentlig grund förutom siffror tippade att den unge schweizaren Federer skulle vinna det året, och hur speciellt det var när han sedan gjorde just det och inledde en period av dominans som är bland de absolut största i tennisens historia.

Om hur synd det är att han inte tog sin sjätte raka.

Om att det bland annat beror på att vi såg elegansens förslut mot Nadals tråkiga bulldozertennis.

Om varför Roger Federer fortfarande är tenniskungen.

Men sen såg jag döda araber hos Robert Fisk och insåg att jag inte bryr mig just nu. Att Roger nog har det ganska gott ställt bland sina miljoner ändå. Dessa döda araber som dör och plågas som myror varje dag. Ingen bryr sig. Men när det är dags för olympiska spel är det många käfta som gapar tomma ord om mänskliga rättigheter. Tomma ord om demokrati. Tomma ord om frihet. Det måste i grunden handla om lathet. Om brist på disciplin.

Läs även andra bloggares åsikter om Wimbledon, Nadal, Federer, 2003, Fisk, araber, döden, rättvisa, hyckleri

Beep-beep, beep-beep, yeah!

2008-07-03T00:09:00.002+02:00

I've been driving all night, my hands wet on the wheel, Rollin' in my six-fo'... With all the bitches sayin', swing down to Jerry's Stop and let me ride, I have a nail in my head, and I know that I'm gone, when I'm driving the tractor on the drug farm, My baby drove up in her brand new cadillac, She's real fine, my 4 0 9, And comin' down the line, when the light turns green, well, she blows 'em outta the water like you never seen, I get pushed out of shape and it's hard to steer, when I get a rubber in all four gears, Wanna a take a ride in my seven-eight Coupe DeVille, chill as I take you on a trip, where them niggas ride and slide, you know about the East Side, Go to town, burn it down, turn around, and get your stroll on, baby, I'll get the car, you get the match and gasoline, Sixhundred sixty six miles per hour, hear her purrin' motor, engine's a burnin' fuel, 15 Miles to cop on our Sting Rays, boys, we're gonna ride tonight, goofballs and 70's nipples, gotta get our heads just right, You better not start that car, you better not, I'm a motherfucker when I get behind the wheel, I'm a loser, an asshole, don't know how to feel, I'm representin' for the gangstas all across the world, hit them corners in the low-low's girl...

Yes, your boyo har skaffat körkort.

Läs även andra bloggares åsikter om körkort, bil, populärkultur, musik,

Är FRA verkligen odemokratisk?

2008-06-28T15:05:00.003+02:00

Såg en dödsrunna i form av klistermärke på lyktstolpe som förklarade demokratins död i Sverige efter at FRA-lagen röstats igenom.

Men på vilket sätt är det odemokratiskt att storebror håller koll på vad jag gör? Hur vidrigt det än må vara är det inte alls odemokratiskt.

Sverige är, på ett i teorin motsägelsefullt sätt, en monarkiskt demokrati på så sätt att vi röstar fram våra ledare. Vi röstar inte fram vår statschef, men han har inte politiskt makt, så vi räknar intemed honom. Det är i alla fall det som gör Sverige till demokrati; att den nuvarande regeringen indirekt röstades fram av folket.

Och en svensk medborgare kommer att kunna göra detta även i ett storebrorssamhälle.

Jag undrar om våra rättigheter ens har något med demokrati att göra, bortsett från rösträtten. Vi har lagar, och de kontrolleras av våra makthavare som vi röstar fram. Så vi skulle lika gärna kunna rösta fram en regering som till exempel förbjuder religion i samhället. Då har vi i det demokratiska samhället förbjudit religion.

Någon kanske vill komma med den numer vanliga invändningen att demokrati är mer än bara folkstyre, men det är precis vad det inte är. Övertyga mig med argument, men jag har inte stött på något som berättigar en sådan definition av demokrati. Begreppsinlfation är aldrig positivt och det gäller även här. Vem har sagt eller bestämt att "det öppna samhället" har med demokrati att göra? När ägde det mötet rum? När Sovjetunionen föll kanske? Det blev startskottet för socialismens död i den svenska politiken, vars konsekvens idag är att allt som har med kamratskap eller kamp mot det auktoritära att göra, blir en fråga om "demokrati".

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, demokrati, rättigheter, storebror, omröstning, begrepp, inflation

I'm a man of wealth and taste

2008-06-27T21:03:00.000+02:00

Vad ser vi på bilden?

There will be blood, YO

2008-06-25T16:37:00.001+02:00

Jag gillar Paul Thomas Anderson. I sina bästa stunder utklassar han Wes Anderson. Men han har tidigare visat att han inte alltid är felfri (Magnolia) och jag ser verkligen inte hur There Will Be Blood lever upp till sitt rykte.

Jag har läst på om denna 150 minuter långa film i efterhand för att se om det finns något uppenbart jag har missat. Kanske är det så, men inget som påverkar min bedömning av filmen. Det var tydligen meningen att man skulle se Daniel Day-Lewiss karaktär Daniel Plainview som en girig, maktlysten och mer eller mindre ondskefull människa, men det var inte den uppfattningen jag fick. Han utförde en del brutala handlingar, men varför gjorde han det? Vem vet. Han verkade annars varken vara en demon eller ett helgon. Aningen exentrisk, men knappast galen. Många obesvarade frågor.

Ännu mer förvirrande var fallet med hans "rival", eller snarare hans störande moment i projektet, den falske kyrkledaren Eli Sunday, spelad av den där tysta snubben i Little Miss Sunshine (oduglingen i Fast Food Nation). Egentligen fattade jag aldrig hur det låg till, eftersom samma skådespelare spelade hans brors (tvilling?) korta framträdande i början av filmen, Paul Sunday. Existerade han på riktigt? Var Eli schizo? Eller var det bara ett fingerat namn han hade använt? Påläsnngen antyder att han existerade på riktigt och var Elis brorsa.

Jag såg några paralleller mellan Daniel och Elis ageranden, varav vissa kanske var mer uppenbara än andra, men riktigt vad det ville säga vet jag inte? Hanlade filmen om våld? Det märktes i sånt fall inte, lika lite som girighet etc.

Musiken till filmen var precis lika irriterande som i Magnolia. Där har Anderson mycket att förbättra. Känns mest pretentiöst.

Och så Daniels adopterade unge, som också förblir något av en gåta. Vad ville filmen säga om honom? Vad ville hans medverkan säga? Han var bara påfrestande och jag blev nästan besviken över att han inte dog när han drabbades av olyckan.

Kan någon förklara storheten med denna film? För än så länge tolkar jag framgången som följden av att ett gott rykte ger bra recensioner per automatik.

Läs även andra bloggares åsikter om Film, Anderson, Lewis, There Will Be Blood, rykte, beröm, filmmusik, frågor, svar, förvirring

Juninhos black beans

2008-06-24T22:00:00.001+02:00

När jag skulle plocka burken med black beans på hemköp kom jag att tänka på Juninho. Den brasilianske fotbollsspelaren som i mitten av 90-talet kom till Middlesbrough (inte att förväxlas med landsmannen i dagens Lyon) och stannade där under många år.

Middlesbrough är en av norra Englands gråa tråkstäder och på den tiden var det nytt med alla utlänningar som strömmade till den engelska fotbollen. Det gjorde frågan om "anpassning" extra fokuserat, speciellt för de spelare som hamnade i klubbar som Middlesbrough.

Idag, drygt 10 år senare är Premier League en av de självklara destinationerna för fotbollsproffs. Men det är fortfarande lite aktuellt med problemet som sydlänningar kan få utanför plan när de flyttar till norra England.

Förutom vädret brukar det ofta talas om problemet med den usla brittiska maten. Häromåret uttryckte italienaren Vincenzo Montella att han fann det jobbigt att inte kunna hitta dugligt kaffe i England. Och han var ändå i London. Och vår egen Tacos-Anders klagade på att köttfärsen i England var "äckligt".

Men Juninho som var en av de tidiga importerna hade inga problem med det. Jag minns en bisarr historia om att Juninho minsann gillade engelsk mat. Hans betjänt lagade mat åt honom och han var särskilt förtjust i black beans.

Men det får en att undra. Dessa spelare flyttar till ett annat land för tjäna enormt mycket pengar bara för att spela fotboll. Om de hamnar i en tråkstad kan de väl alltid se det som ett äventyr. Dessutom, exakt hur tråkigt kan en rik man ha i en medelstor stad i England? Fast det kanske är lättare för oss svenskar att säga.

Och hur kan mat vara så viktigt? Jag menar, exakt hur äckligt kan brittisk mat vara? Hur kan vi som vuxna prata så mycket om hur mycket vi ogillar det ena eller det andra? Min egen mor brukar gnälla som en bäbis om hur hon ogillar tonfisk. Syrran som är 28 år gammal ställer lägger upp en föreställning varje gång det äts gormeh-sabzi (iransk köttgryta med örter) omkring henne. Tacos-Anders fraktar blandfärs till England från Sverige. Montella klagar på kaffet. I många fall är detta samma personer som tvingade oss att äta allt vi ogillade när vi var barn. Nu när jag har växt upp märker jag att de flesta vuxna är värre bäbisar än vad jag var angående mat, när jag var typ fem år gammal.

Montella löste sitt problem med att börja beställa espresso. Den var tillräckligt koncentrerad som en vanlig italiensk kaffe, i London.

Läs även andra bloggares åsikter om Juninho, bönor, mat, bortskämdhet, vuxna, barn, England, Montella, tacos, fotboll, pengar

Kolis

2008-06-23T16:27:00.004+02:00

Var på kolmården. Bästa besöket hittills. Närkontakt med flera djur, framförallt tigrarna!

Första gången jag besökte kolmårdens djurpark, vilket är 17 år sen, blev jag rätt så besviken. Man fick ju inte se särskilt många djur från nära håll. Förutom tama bonngårdsdjur. Och vem vill kolla på sånt i en djurpark? Det persiska ordet för djurpark är förövrigt något i stil med "viltgård", så tama djur hör inte direkt hemma där.

Detta att jämföra djurparksbesöken i Paris när jag var 5 år gammal, och man fick se panter, tiger och lejon inomhus, bakom galler, från sådär en meters avstånd. Det luktade härligt vilt därinne, det tunnelaktiga området. Man fick till och med se när de åt mat som slängdes in via gallerlucka på andra sidan. DET var djurpark. DET var en upplevelse.

Sedan det där första besöket på Kolmården har jag varit på ett par andra djurparker, i London och New Orelans, vilket fick Kolmården att se mycket bättre ut. Jag antar att det har hänt en del sen 80-talets Paris, och eftersom det är sååå viktigt att djuren mår bra, är det inte så kul för dem att vara instängda i en bur om cirka 10m2. Om man gjort om i Paris vet jag inte, men det kan man alltså gissa sig till att de har.

Men åker man till en djurpark och betalar pengar för att kolla på djur, då borde man väl rimligen få SE djuren också? På riktigt. Att få veta att de har det gött i stora gårdar kan man göra sittandes hemma.

Nå, den här gången blev det kul ändå. Storbjörnen såg jag från rätt nära håll. Och så tigrarna... De fick ingen mat från sina vanliga matluckor, så de började vandra runt gården för att se om det inte skulle slängas in lite mat från personalen någonstans. Särskilt alla barnvagnar lockade deras intresse. Det innebar hursomhelst att vi fick se dem från väldigt nära håll. Det var otroligt häftigt. Till slut fick de mat inslängt ovanifrån, vilket blev ett spektakel det också.

Tummen upp till djurparken alltså den här gången, men jag får varna för att högsäsongen börjar snart och då blir det ännu fler snorungar som kommer att störa. Angående delfinshowen; don't believe the hype. Jag hade inte haft nåt emot att se dem hoppa i ringar och skjuta gigantiska badbollar, men emellan dessa höjdpunkter var det relativt tråkigt, så vi stack mitt i föreställningen, och belönades med fler tigermöten.

Läs även andra bloggares åsikter om kolmården, djurpark, zoo, Paris, Sverige, djurrätt, tiger, närkontakt

Gattuso politico

2008-06-22T14:17:00.001+02:00

Fotbollsspelare öppnar sällan käften. Speciellt inte år 2008. Nuförtiden får spelare "mediaträning", vilket går ut på att lära spelarna konsten att öppna munnen utan att egentligen säga något. Att på varje svar säga "no comments" med finare ordval.

Därför är det lite skönt att höra Gennaro Gattuso uttala sig om homoäktenskap inför kvällens stora kvartsfinal mellan Italien och Spanien. Rivaliteten mellan dessa två stornationer inom fotboll har nämligen tagit sig upp till politiknivån där Spanien kritiserar bland annat främlingsfientligheten som under Berlusconis styre har växt sig än starkare. Det gäller främst det problem eller "problem" som i Italien stavas rumänska romer som migrerat till landet.

Omvänt är det spanska homoäktenskapet i fokus. Gattuso citeras i Erik Nivas krönika i Sportbladet:

– Ja. Jag är chockad över att de har tillåtit det. Okej för att det är 2008 och att alla får göra som de vill, men äktenskapet måste alltid vara mellan en man och en kvinna. Att tillåta homosexuella att gifta sig är inte rätt. [...] Jag tror på familjen. Och tror du på familjen och på religionen så kan du inte hålla med om det som spanjorerna har gjort.

Jag tänker varken stå bakom Gattusos uttalande eller kalla honom för homofob. Jag tycker inte att uttalandet är homofobi, samtidigt som jag inte är religiös och har inga starka känslor eller åsikter om homoäktenskap. Men det känns på något sätt bra att sånt kommer ut. För vem vill på allvar tro att attityden till sexualitet inom fotbollen stämmer överrens med myndigheternas PK-visioner? Det är något fotbollssupportrar, som dyrkar fotbollsspelare, måste bli mer medvetna om.

Läs även andra bloggares åsikter om EM, fotboll, Gattuso, äktenskap, , sexualitet, Spanien, Italien, mediaträning

Reina

2008-06-20T14:46:00.001+02:00

Reagerade inte så starkt på att se Reinfeldts nylle på TV4 i första ögonblicket, men i efterhand när man ser gubben stå och hålla "tal" för de svenska "fansen" (folk som varken kan eller bryr sig om fotboll förutom en gång vartannat år) i Innsbruck känns det underbart att Sverige åkte ur EM. Inte minst eftersom FRA gick igenom samtidigt. Göran Persson kunde också ses på TV i dessa sammanhang, men han klädde i alla fall inte upp sig som en pajas med fotbollströja och halsduk. Det där var nog Reinfeldts mest pinsamma ögonblick, om inte vidrigaste. Sieg fucking heil.

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, EM, FRA, Persson, fotboll

Jojo och skygglappar

2008-06-16T14:33:00.001+02:00

Det blir att inte ställa mig på vågen under en period. Jag har försökt att inte göra en stor sak av mitt viktpendlande på bloggen, eftersom jag ogärna vill bli en del av samhällets allmänna viktnoja där det verkar vara en dygd att vara smal. När man tänker på det är det så vidrigt att man borde kräkas.

Något är i alla fall fel när man inom ett år går ner 12 kg som man sen tar igen. Det är inga små siffror. Kan man säga att jag omsatte 24 kg på ett år?

Hur märks detta problem som värst? Att jag tittar mig i spegeln och känner mig helt avdankad?

Nej.

Det märks med klädproblem. Brallor som man hade på sig halvåret innan blir för tajta. Och man får plocka fram sånt som man inte trodde man behövde längre. Sånt som blev för stora förra sommaren.

Det är alltså ett konkret problem. Men jag har ju visat att jag kan det där med att gå ner, så ingen idé att lipa.

Rätt kul annars att jag är mer än 15 kg lättare på alla profilbilder jag lägger upp, här på bloggen eller Facebook.

Rätt givet kopplingen mellan att inte titta på vågen och inte följa nyheterna. Jag försöker men det går inte. Nyheter är världstragedi. Den ena hönshjärnan efter den andra tar ena felbeslutet efter den andra. Det orsakar stress. Stress skapar sömnlöshet. Sömnlöshet skapar obalans. Och obalans bäddar för viktökning.

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, samhälle, dygd, verklighetsflykt, kilo

Gos-kisse

2008-06-15T19:14:00.001+02:00

Ja, omanipulerad bild (rättighet Sergey Bidun).

Iii

2008-06-14T13:41:00.000+02:00

Jaha, det blev allt annat än en födelsedagspresent a la 2004. Precis tvärtom med maximal otur.

Fick annars en overall-tröja, Adidas med Italia-tema. Det ska inte ha funnits andra lag. Den var fin, men det blir inte kul om jag förknippas med allmän Italien-whiggeri.

Idag dör lite av härligheten när fotbolls-EM går ner på endast 20.45-matcher varje dag. Så den vanliga dagen utan direktsänt fotboll blir lite kortare.

Födelsedag

2008-06-13T00:47:00.001+02:00

Nu är jag officiellt närmare 30 än 20. Jobbigt. Till födelsedagspresent önskar jag samma sak som jag fick av Zinedine Zidane på min 22-årsdag; en fransk seger i prestigematch i EM. Då ledde England när matchen gled in i övertid, och Zizou slog en mästerlig frispark, och minuterna senare en straff.

Läs även andra bloggares åsikter om Födelsedag, Frankrike, Zidane, EM, ålderskris

Juno

2008-06-08T13:54:00.001+02:00

Första sommarlovet på fyra år känns otroligt skönt. På senare tid har ju sommaren ätits upp av uppsatsskrivning, arbetspraktik, från vintern övergående arbetslöshet/arbete. Nu kom den till slut. På den 4 juni också, som är något av ett historiskt datum för mig. Det är då jag gjorde min sista salstenta på LiU. Det var också en otrolig lättnad.

Jag fick därmed äntligen tid att gå på bio. Och det blev Juno. Min sammanfattande bedömning är: don't belive the hype.

Juno är en bra film, men den har sina brister. Det är en typisk indie-film, med vilket jag menar sånt som har gjorts nån gång från och med 1998 och framåt. Lite för gulligt, lite för clever, lite för mycket fylla utan karaktärernas ihålighet med hipp anti-folk-musik och dylikt. Wes Anderson-stuket, med andra ord. Styrkan är att filmen, till skillnad från sina föregångare, faktiskt blir bättre och bättre, istället för det omvända.

Den är också, särskilt i början, drabbad av det där syndromet där ironi, sarkasm och ett överdrivet högt tempo i tal ständigt är närvarande. Varje medborgare i en liten håla är en påhittig pratmaja. Som Gilmore Girls. Och Scrubs. Sånt stör.

Kul annars att se Schillinger från kultserien Oz spela Junos pappa. Han är rolig.

Kul också att se så många referenser till Seattle-grungen. Inte varje dag man ser två skådisar framför sig med Alice In Chains och Mudhoney-tröjor. Det kommer även en Superunknown-tröja med i bilden, som kommenteras, negativt.

Men här ligger också lite av min beef med filmen.

Handlingen går alltså ut på att Juno blir gravid och bestämmer sig för att skänka bort barnet till ett par som inte kan få egna ungar. Den blivande adoptivpappan är en föredetta grungeräv som numer jobbar med reklamlåtar, eller "jingles" som det heter på amerikanska. Han säger sig till och med ha turnerat med Melvins en gång i tiden. När har man hört någon nämna MELVINS i en vanlig rulle tidigare? Stort.

Det visar att vem det nu är som har skrivit manuset, har koll på läget. Tror man i alla fall.

Mannens musikintresse gör att han blir lite kompis med Juno, som själv föredrar punkaktiga rockband från 70-talet. Till exempel Stooges. Och då uppstår en massa argumentationer om vilken era som var bäst. Och de båda tycker att den andre är helt ute och cyklar.

Och där finns det musikhistoriskt inkorrekta. Inte fan skulle en kille som är helt nere i Melvins, Sonic Youth, Soundgarden etc., stå i konflikt med idén att ett band som Stooges är bland det bästa som hänt i rockens historia? Det är lika logiskt som att en britpopare skulle tycka att Beatles och Stones inte vore mycket att hänga i julgranen.

Sånt stör också.

Så det blir inte mer än 3.5/5 för Juno.

Läs även andra bloggares åsikter om Sommarlov, juni, Juno, Wes Anderson, Schillinger, Oz, Scrubs, Gilmore Girls, ironi, Seattle, grunge, punk, Stooges, Iggy Pop, film, indie, Melvins,

La vita bella

2008-06-03T19:00:00.002+02:00

Den ene mannen pratade med sin jobbkamrat några meter bort. Går hon inte i skola?, frågar den andre. Hon är förkyld, blir svaret. Därför sitter hon med pappa på Max och äter snabbmat medan den förre knappar på sin laptop.

Efter ett tag vill ungen ha glass. Pappan ger henne mynt och föreslår att hon går och köper. Ungen vacklar omkring och kommer tillbaka, hon vill inte riktigt göra det själv, så ung som hon är. Den andra mannen föreslår att städaren på stället hjälper henne. Glass?, frågar den gamle mannen leende.

Sen ler pappan och eftersom han inte tror att den svarte städaren (a k a negern) fattat det hela briljerar han på engelska; "she wants ice-cream".

Av såna små episoder förstår man att det ruttna med den här stan ofta uppenbarar sig på märkliga sätt. De små.

Läs även andra bloggares åsikter om Max, pappa, Stockholm, hudfärg, glass

Lennart Breitholz

2008-05-27T18:42:00.004+02:00

Jag har fått en ny hjälte.

Lennart Breitholz.

Vilken man! Vilket proffs!

För de som inte vet var Lennart Breitholz en litteraturvetare. Han var även professor på Göteborgs universitet, men den biten bryr jag mig inte om. Han dog för tio år sen. Relevant för mig är han som författare till det litteraturhistoriska översiktsverket Epoker och diktare. Det var vår kurslitteratur för den utländska litteraturen när jag började på kulturvetarprogrammet på Linköpings univeristet. Vi fick den i form av två feta kompendier. Den är nämligen ganska gammal och då, hösten 2001, var det inte så tillgänglig för oss studenter. Spontant kan jag inte minnas några andra verk den terminen, som var så heltäckande och relativt självförklarande. Läste man den så var man rätt bra i matchen, oavsett hur många anteckningar man hade skitit i att göra under lektionerna.

Troligast är att det var Dag Hedman som valde ut den som kurslitteratur för oss. Dag Hedman är en kultfigur, en egensinning förebild som då var boss på litteraturdelen av Institutionen för tema. Sen svek han oss och flyttade till Göteborgs universitet, där han jobbar än idag. Eller svek och svek, jag var ju redan klar med mina litteraturstudier när det hände.

Så, varför rejvar jag om ett verk som jag hade en termin för sju år sen?

För snart två månader sen började min lärarpraktik aka VFU på Åsö vuxengymnasium (komvux). Det är Svenska som gäller, och för att återuppfriska minnet kring litteraturhistorien bestämde jag mig för att återgå till min trygga grund som är Epoker och diktare.

Bara synen av verket i bokform på bibliotek imponerade. Det jag inte hade tänkt på var att den innehåller även den svenska litteraturhistorien, som var exkluderat från kompendiet på LiU. Breitholz fick alltså ihop ett mastodontverk på två delar som gavs ut 1971. Till och med min 60+-åriga handledare på praktiken hade den som kursbok på sin tid.

Om några dagar ska jag undervisa sommarkursen om den antika Greklands litteratur. Jag började med att gå igenom kapitlet i gymnasiekursboken, Ulf Janssons.

Det återuppfriskade minnet lite, men det var inte samma njutning som det visade sig vara att åter läsa i Epoker och diktare. Kalla det ironiskt att en universitetskursbok hjälper mig så mycket mer, trots det gammalmodiga, akademiska språket. Kanske är det Breitholzs geni som förklarar saken. Gubben har 100% substans i sin text. Där Jansson flummar mycket med vaga påståenden ger Breitholz alla de svaren som man är ute efter. Inget krångel, bara de rätta frågorna. Begreppens betydelser och ursprung. Utmärkande stildrag och versmått. Det som är typiskt för verken. Så kompakt, så bra, så opartisk. Jag hade tappat allt hopp om akademiska texter, och så kommer Breitholz och visar vart skåpet ska stå. Han måste vara den största nörden på denna planets historia, i positiv bemärkelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Lennart Breitholz, Litteraturvetenskap, Dag Hedman, Kurslitteratur

Skönt

2008-05-25T13:06:00.000+02:00

Och så är vi där igen. Svensk media är chockad över att vi inte vinner schlagret, gnäller om hur andra länders pajaseri har gett mer valuta än the reeeaaal thing som vi representerar. Ta in jury, det är skandal. Vadå skandal? Europa gillade inte Charlotte Perelli, end of story. De gillade the Ark bättre men det fick inte deras värld att gunga heller.

Attityden är som vanligt att Europa inte kan nåt om musik. Om bara juryn fanns med så skulle vi kanske vinna. Det ligger säkert en del sanning i det. Det Sverige och juryn har gemensamt är 1. båda är trendkänsliga och 2. tar tävlingen på för stort allvar. Ibland känns det som att det är religion häruppe. Det kunde inte ha varit tydligare när Carola nostalgiröstades fram för att åka ner och ta hem skiten med sitt ABBA-plagiat. Jag är förvånad att det ändå gick så bra för henne. Sverige förväntade sig vinst.

Den enda gången man inte förväntade sig vinst var väl när Martin Stenmarck (med cekå) körde sin urtråkiga "Las Vegas" och totalfloppade. Men visst var man lite förvånade även den gångén? "Han var ju inte bäst men så dåligt var det väl inte?" Jo, det var det nog.

Jag trodde ändå att Perelli skulle göra bättre ifrån sig än the Ark, eftersom hennes bidrag inte var samma typiska nostalgitripp som vi brukar bjuda på.

Men man kände på sig att något var fel när våra kommentatorer konstaterar att "där satt den" när hon kört klar låten. Jag menar, fan, det gjorde den inte alls.

Våra kommentatorer har, för att använda mig av ett amerikanskt uttryck, varit så UP HER ASS att de tappat perspektivet. De såg inte att Charlotte såg motbjudande ut. De såg inte att hon såg lite klen ut i sina danssteg. Jag kan tänka mig att många inte stod ut med henne.

Och det kan ju inte vara någon slump. Det gick så dåligt trots att vi hade hela Norden att falla på. Och det är tragiskt hur "vi" röstar på varandra. Om jag inte minns fel fick Sverige kompisröster av alla. Danmark, Finland, Norge, Island. De gav inte lika många poäng den här gången. Om inte ens dem gillade vad de såg, så måste väl Europa ha rätt den här gången. Att vi sen kanske hade fått omkring 20 poäng mer om våra grannröster varit obligatoriska 10:or och 12:or som Rysslands till exempel, spelar ingen stor roll i det här fallet eftersom det hade blivit en "chockerande" artondeplats eller något åt det hållet ändå.

Och det var ett herrans tjat om de så kallade skämtbidragen. Alla är ursinniga på att Lettlands pirater slog oss. Men så mycket pajaseri som vi har sett över åren, är väl inte piratkostymer något att haka upp sig på?

Hursomhelst var detta andra året i rad där jag inte såg så mycket av själva tävlingen. Prioriterade finalen i Coppa Italia på TV4 sport, även om det är en halvljum evenemang egentligen. Jag såg mest snabbrundan inför omröstningen. Och bara det kändes för mycket att ta. Kommer nog aldrig mer att kolla på hela igen. Räcker med att ta snabbrundan och sen följa röstredovisningen som fortfarande lockar.

Vi kan bara konstatera att Tyskland gjorde bort sig som vanligt, och att Storbritannien fick en bottenplats som vanligt. Det verkade som att de hade ett OK bidrag den här gången. Men vad ska man säga, de verkar också leva i en egen bubbla som vi gör här i Sverige. Eller så bryr de sig inte lika mycket, vilket vore skönt.

Notervärt i alla fall att förutom Storbritannien så får Tyskland och Frankrike gratisplatser. Vad jag förstår har det att göra med språkrepresentation. Men när sjöng Tyskland på tyska senast? Och även Frankrike sålde ut sig den här gången med att sjunga på engelska. Den var i och för sig värdig vinnare, men ändå.

Djungelsurf

2008-05-22T18:54:00.000+02:00

Hur kom det sig att jag började intressera mig för djur vid 24 års ålder? Varje gång jag sitter framför nätet kollar jag på älgar, björnar och tigrar på Youtube, eller så läser jag om dem på Wiki.

Djur som jag har känt till sen jag var 5 år är plötsligt mycket mer intressanta. Jag ser dem med nya ögon och tycker att de är helt "sjuka". Varför är till exempel björnar så stora och starka och när de vill aggressiva, när de för det mesta käkar bär och fiskar?

Är det en fråga om substans? Att läsa om elefanters beteenden kanske är intressantare än vilka band som har släppt vilka plattor på vilka skivbolag med vilka bandmedlemmar - sånt som i det stora perspektivet ingen bryr sig om. De är totalt irrelvanta i delar av världen. Å andra sidan kanske elefanter är helt irrelevanta för oss i Sverige? Eller nja, det blir väl dominoeffekt i det globaaala samhället. Som alla talar om, men ingen verkar se på Vårberg Centrum eller Skärblacka.

Nå, dagens intressanta djurfakta är att människan är dubbelt så snabb som ekorrar. Men snäppet långsammare än katter.

I wanna be an INXS fan

2008-05-17T23:05:00.000+02:00

Nån gång på slutet av 90-talet utvecklades tanken att det fanns nåt speciellt med INXS, och det utvecklades i sin tur till viljan att gilla INXS. Och jag vill fortfarande gilla INXS. Jag tycker bara att det vore så sjukt härligt om jag kunde säga "Hej jag heter Hossein och jag gillar INXS".

Varför? Det är en bra fråga. Vissa saker kanske förklarar en del. När jag var barn och inte förstod ordleken tyckte jag att det var ett bra namn på bandet. Det är ett känt band, men jag känner ingen som gillar INXS. Och ingen som hatar det heller. Man tar inte ställning när det gäller INXS. Därföre vore det så oväntat.

Nå, frågan jag sedan ställer mig är om detta är något typiskt för killar/män. Att vilja gilla ett band. Inte särskilt vettigt. Bryr vi oss om vårt image? Är det en fråga om det? Vad handlar det här om? Jag känner igen det hos andra killpolare.

All together

2008-05-10T23:14:00.000+02:00

All together.

Observationer inför en hundig sommar

2008-04-30T23:52:00.001+02:00

Man kan undra vad som skulle hända om det kom ett förslag från den politiska eliten i Sverige att störe hundraser skulle förbjudas som husdjur. Det känns givet att förslaget skulle gå igenom och det skulle lagstiftas att större hundar bara får användas som hjälpmedel i olika situationer, men inte som husdjur.

Hundar är rovdjur och stora hundar kan skada människor allvarligt. Vi försöker kontrollera dem men i realiteten har man aldrig full kontroll över ett djur. Djur är djur, människor är människor. Det krävs inte mycket för att ett djur ska bli galen och hoppa på någon. Om det händer kan ingen snacka om att djuret blev galet. Det existerar inga förnuftsargument för djur.

Hur frustrerande är det inte att få men för livet för att någon gillar att gå rund med en hund på gatan? Visst, den är generellt harmlös. Men det kan en tam tiger också vara.

Jag antar att det skulle saknas hållbara argument emot förslaget. Men det skulle aldrig gå igenom. Någon skulle dra några svaga påståenden om det älskvärda i hundar, om idén "människans bästa vän", peka på hunden och fråga om man verkligen kan se något ont med djuret?

Men allra värst är väl folk som släpper loss sina stora hundar från koppeln. Det får man inte heller göra vad jag vet, så det borde egentligen komma en fet böteslapp varje gång det händer. Jag tänker på det eftersom det är sommar snart och jag kommer att konfronteras med situationen många gånger. Det mesta talar för att jag inte kommer att bli attackerad av en hund, men om det händer... Om en okopplad hund springer och attackerar mig, tuggar av örat på mig, vad ska då dess ägare säga? Att det är otroligt? Att hunden aldrig gjort så tidigare? Nä, men tack så mycket, då. Här står jag med ansiktet söndertuggad bara för att du antog en massa saker. Hur ska du leva med det?

Hur kunde det bli såhär?

2008-04-22T19:19:00.000+02:00

Har tagit ett beslut som jag förmodligen är ensam om att göra.

Tröttnat på projekt återuppfriska-minnet-eftersom-det-är-fem-år-sen-jag-senast-läste-litteraturvetenskap på VFUn.

Att jag har glömt mycket av det jag lärde mig för fem år sen är allt annat än unikt. Jag tror att mycket sitter kvar eftersom jag faktiskt var en bra student. Då var det minst sagt intressant, i alla fall med de delarna som behandlade kontinentens litteratur.

Det som är unikt är att jag är i en position där jag förväntas ha ett litteraturintresse som jag i konventionell mening saknar. Fram till sådär tre veckor sedan kunde jag inte bry mig mindre om detaljfrågor kring litteraturens historia, eller vad som helst angående enskilda författare, be it Strindberg, Kafka eller Majakovski.

Efter att jag tog min examen från LiU hamnade jag i arbetslöshet, och även när jag hade något att göra, som praktik eller projektarbete, hängde otryggheten i luften. Och i sådana stunder kan eller ska ingen sysselsätta sig med skönlitteratur, konst eller något annat under parollen högkultur (det som kultursektorn i Sverige vägrar erkänna offentligt, men ständigt uppehåller). Jag blev närmast kulturfientlig. Det enda man bryr sig i det läget är pengar, och frågan om arbetslöshet överlag.

Det är egentligen inget jag beklagar. Det är bra. Man ska omvärdera allt i livet. Och man ska inte ta skönlitteratur på för stort allvar. Man ska inte vara kulturkonsument. Då och då måste man bromsa och få lite perspektiv. På samma sätt som man inte kan fortsätta lyssna på tung riffrock som på gymnasiet.

Men nu får jag göra ett aktivt val. Jag ska bli litteraturvetaren som har ett stort litteraturintresse. Då behöver det inte uppstå intre konflikter varje gång jag för ett samtal med en av lärarna på skolan. Och då behöver jag inte slösa lika mycket tid på att minnas; genom att komma in i matchen kommer jag ha snabbare tillgång till allt på hyllorna.

Those hipster beggars

2008-04-16T23:44:00.000+02:00

Ena dumheten efter den andra uppenbarar sig på mina länstågsresor. Idag kom det en kort-tiggare (jämför musikertiggare, sittautetiggare etc.) varpå en brud kommenterade för sina kamrater (?) att det vore bättre om de bara sa att de behöver pengar istället för att hitta på historier om sina fattiga barn (då skulle hon minsann vilja skänka honom några slantar), att det inte går ihop med det faktum att de har haft råd med flygresan hit till Sverige. Och sen kom det, "det har blivit mode att gå omkring och lägga såna kort". Ja, absolut, Fröken Sminkasigpåtåget, det är den nya grejen; tiggeri. Eller så känns det lika obekvämt för dig, men du väljer att tala innan du tänker.

Flipper

2008-04-15T22:44:00.000+02:00

Jan Myrdal börjar bli riktigt gammal. Men det kanske är att vänta hos en snubbe som fyller 81 det här året?

Gamla gubbar är easy targets. Janne Josefsson gillar att hitta nån att sikta på. Han är också bra på att se på folk att de är kineser. Den kinesen var rätt skön.

Det är inte Claes Malmberg. Claes Malmberg är numera buddist. Han har känt sån värme när han fått skaka hand med Dalai Lama. Undrar vad hans GAIS-kamrater tycker om att han beter sig som en världsfrånvänd Hollywoodstjärna letandes efter något vettigt i livets överflöd.

Finns mycket folk inte vet om Dalai Lama.

En sak är att när han var en go gubbe i Tibet på 50-talet var det en brutal feodalstat som det handlade om. En feodalstat där de stora kungarna var buddistmunkar.

En annan att han för drygt 10 år sen uttryckte sympatier för marxismen, som ser till annat i samhället än bara egen vinst, och förklarade att han ser sig själv som delvis marxist, delvis buddist.

Det senare kanske inte stör Malmberg så mycket. Han är ju ex-kommunist. Det förra ville han inte bemöta. Han körde mer på sin populism och skådespel. Och det gick ju hem i stugorna, kan jag tänka mig.

Huddinge, Tullinge, Tumba

2008-04-08T20:13:00.000+02:00

Inget kunde få mig att gilla Södertörns högskola särskilt mycket förutom ett nytt elände. Om det nu är så jag ska beskriva mina 10 veckors VFU.

VFU?

Just det, så heter praktiken numer. Verksamhetsförlagd utbildning.

Det är inte själva verksamheten som är problemet. Såklart finns det en och annan punkt som jag skulle kunna anmärka på. Men jag hade som bäst kunnat bli "nöjd". I alla fall de första dagarna, eller de första veckorna. Så kommer det alltid att vara. För mig i alla fall. Det är något med den här "vuxenvärlden" som jag inte gillar. Vuxen i bemärkelsen total konformism, slutet på ens kreativa jag och början på många år av fjäsk. Det är det värsta av allt. Jag FÅR inte känna att "fan vad jobbigt det här är, jag orkar inte bry mig. Jag vill bara vara hemma och sova och sen kolla på Champions League". Jag får inte vara trött, för trött är oengagemang, och oengagemang är inte bra på arbetsplatsen. Därför måste jag le åt precis allting.

Och detta måste jag göra i 10 veckor. Jag är ju inte lärare än, utan står i en konstant bedömningssituation. Jag är okänd för skolan, så de kollar på det yttre. Någon oengagerad typ vill ju ingen ha. Eller, i själva verket vet väl alla att några av världens mest oengagerade människor är även dess mest begåvade. Så egentligen är det inte alltid en dålig egenskap. Men min erfarenhet är att detta inte spelar någon roll. De som inte klarar av att analysera situationen låter klyschorna ta över ens eget tänkande, och man börjar tro på ett sätt som man inte gjorde förut. Tro på att allt verkligen är som det står skrivet. Tron att livet inte är oberäknelig. Att man inte kan ordbajsa sig igenom det här livet.

Så, idag återkom jag till Södertörn för ett seminarium, full av längtan och kärlek. Eller nåt åt det håller i varje fall.

The Stockholm Way

2008-04-03T20:10:00.001+02:00

Jag brukar inte läsa Metro, City, Extra Östergötland eller någon annan gratistidning. Då skulle jag lika gärna kunna läsa en riktig tidning. Typ morgontidningarna. Såklart är jag alldeles för trött för det. Dessutom saknar jag den rätta motivationen eftersom jag inte tror på dem. Så varför skulle jag då plåga mig själv genom att slösa min tid på gratistidningar?

Men då och då ser man några intressanta rubriker.

Att bostadssituationen i Stockholm och omnejd är ett skämt vet vi sedan tidigare. Idag hördes det att över häflten av det som byggs är bostadsrätter. Eftersom det handlar om bygget stör det mig inte lika mycket (sälja hyres till bostads).

Men det gavs en annan förklaring den här gången; kommunerna vill inte bygga nya hyresrätter eftersom billigare boende gör att det flyttar in fler låginkomsttagare. Man vill alltså ha fint folk i kommunen för att det ska vara attraktivt.

Hah!

Att man aldrig sett en sån cynisk vinkling. Låter för rätt för att inte vara sant. Men jaja, hur det än är fortsätter miljoner kronor att ramla ner i hyres- och bostadsrättsägares fickor istället för industrin.

Where have all the litres gone

2008-03-31T18:30:00.000+02:00

De senaste veckorna har jag varit på jakt efter enlitersflaskor utan lycka. Jag brukar ta med mig vattenflaska till skolan för att ha nåt att dricka om jag blir törstig. Men det blev snart uppenbart att en halvliter inte räcker till. Det är cirka två glas vatten och det räcker såklart inte på 4-5 timmars plugg. Speciellt om man äter mat under tiden. Och speciellt med tanke på att jag fryser mitt vatten över natten för att det ska hålla sig kallt över hela dagen. Det bildas ett litet isberg som smälter med timmarna och varje klunk blir därmed iskallt vatten. Får bort den blaskiga känslan av munnen mot en plastflaska.

Så har jag tänkt att en hel liter vore lösningen. Men de finns tydligen inte nuförtiden. Det gjorde de för 10-15 år sen. Man kunde köpa Cuba Cola eller Sockerdricka. Men inte nu längre. Cuba Cola har jag inte sett på hundra år och Sockerdricka finns bara i 1,5 liter. Antagligen har enlitern helt enkelt slagits ut på marknaden. Om folk ska köpa läsk till hela familjen så räcker inte en liter. The bigger the better, och då är 1,5 given segrare.

Hur jag ska lösa frågan vet jag inte, men om någon av er vet något ställe, inform me. Plastflaskor enliters.

Ut från grottan

2008-03-29T12:09:00.000+01:00

Breathe in, breathe out. Den jobbigaste kursen jag någonsin haft på högskolenivå är över. Men den sista veckan var ett helvete. Hela påsken var jag i princip bara inomhus för att läsa en hel halvjobbig bok. Den var åtminstone bra. Detsamma kan man inte säga om den som hela kursen var centrerad kring; Den tidlösa pedagogiken heter den. Akta er för den.

Nu är det lördag och jag kan äntligen få lite ordentlig fritid. Men den blir inte så långvarig. Redan på måndag börjar nästa kursdel, där även praktik eller verksamhetsförlagd utbildning, äger rum, vilket kommer att kännas stressigt, tror jag. Inte heller ser jag fram emot vakna vid halv sju varje dag för att ta bussen till station och pendeln till södermalm. Kanske är det bra att jag gick igenom helvetet med projektarbete i Nykil utanför Linköping för omkring 1,5 år sen. Då var det ännu värre. Vakna tidigare och stå och vänta i kylan från och till. Plus femton minuters vandring till första bussen.

Nå, nu ska jag försöka ta reda på vad som har hänt i världen utanför min lilla etta de senaste veckorna.

Vad vill du?

2008-03-23T13:03:00.000+01:00

Ett klipp som visar varför hundar är dumma åsnor, medan katter är födda krigare.

Amy Diamond kanske är en dvärg trots allt

2008-03-18T21:01:00.001+01:00

Det gick tydligen inte så bra för Amy Dimaond i Melodifestivalsfinalen.

För två år sen visste jag inte ens vem Amy Diamond var. Om detta skrev jag i en blogg för lite mindre än två år sen (jävlar har det redan gått så långt?).

Jag råkade bara få en bild av Amy Diamond som en kritikerrosad indie-singer-songwriter.

Och så råkade jag få syn på henne någon när hon intervjuades av SVT. Jag minns inte exakt hur hon såg ut. Man fick inte höra något av hennes musik. Jag såg bara en kort tjej med snobbig dialekt och ganska kort, rakt hår.

Jag skulle säkert ha kollat på klippet annorlunda idag, men då märkte jag inte att det var en liten flicka.

Så vad drog jag för slutsats? Jo, att Amy är en ung kvinna på typ 22 år som mer eller mindre lider av någon sjukdom eller defekt som gjort att hon är väldigt kort. Eller defekt och defekt, jag hade en gymnasiekamrat som ryktades vara 142 cm lång.

Några månader senare bestämde jag mig för att kolla in någon av hennes låtar. Jag tog den mest populära låten på nedladd-ningsprogrammet. Det var "What's in It for Me" såklart. Min första reaktion var oj, vilken smart tjej. Utan att veta att hon var en tonårsstjärna med ett helt låtskrivarteam bakom sig tänkte jag mig att Amy var en begåvad artist som verkligen hade ett öra för pop och en känsla för den strukturella delen av musiken. Och därtill att hon hade förmågan att hålla en distans till sitt verk på ett fyndigt sätt. Kort sagt, jag trodde att det var ett medvetet val att göra en riktig radiovänlig poplåt utan några som helst pretentiösa avstånds-taganden, ironi eller vad det må vara.

Men jag antar att jag blev lite misstänksam när pojkkören kom in.

Sen gick jag in på hennes hemsida och det vart uppenbart att hon bara är ett barn. På riktigt.

Nu går Amy i 9an och kommer alltså att fylla 16 i år. Och hon var med på Så ska det låta häromveckan. Men hon är lika lång som en 11-åring, typ. Sedan jag upptäckte henne på riktigt har jag inte ägnat några tankar om det, men en kompis till mig noterade detta. Att hon ju är onormalt kort för en tjej som mer eller mindre har vuxit klart på längden.

Det kallar jag ironi.

Tegan & Sara på Nalen

2008-03-15T13:22:00.001+01:00

Igår. Var det kul? Jag vet inte. Hade inga stora förväntningar, och de som läst bloggen en längre tid vet varför.

Jag kan inte fatta att det är fem år sen jag upptäckte dem, och var på plats när de var förband åt Hot Hot Heat på Debaser, den 17 maj. Det var helt andra, och mycket bättre tider. Jag kände mig ganska vuxen då, men jag hade inte ens hunnit fylla 21. Nu närmar jag mig 30 med snabba steg.

Hur många var vi på Debaser den kvällen för att se just TS? 10? 15? På Nalen var det igår omkring 500. Stor skillnad. Och jag kände mig helt borta. Som om bandet under åren har övertagits av andra. Hur kul är det att se hundratals människor jubla över låtar som för mig är mediokra? Hur kul är det att när det spelas enstaka låtar från tiden före september 2004, känner folk knappt igen dem?

Jag sket i förbandet och var på plats en kvart innan de började spela. Hamnade bakom grupperingen "män 180 cm och uppåt" vilket var lite småjobbigt.

Den största skillnaden är såklart musiken. The Con är ingen kanonplatta (stundtals dålig), och det var inte So Jealous heller. Som det brukar bli var dock flera av låtar från dessa plattor bättre live. Eller rättare sagt, de var riktigt bra live ("Like O. Like h", "I Bet It Stung"). Resten var bättre, men till ingen nytta. Så går det när den trendiga halvsnobbiga sentimentaliteten (hur det nu går ihop) tar över och utplånar allt det roliga och påhittiga.

De spelade bara tre låtar från If It Was You, bland annat en av mina favos "Underwater". Men den slaktades om man ska vara lite elak. Det blev ingen popsmäll. Det blev som det blev när man har fler dyrare gitarrer, mer elektronik och ett större kompband (om än bara med en per son). 2003 var det en del av den oerhörda charmen att det bara fanns två gitarrer. En stålsträngad och en elgitarr, som Sara och Tegan bytte med varandra beroende på vems låt som skulle spelas.

Kul däremot att de snackade betydligt mer den här gången. Många roliga anekdoter som är ett permanent inslag i deras shower. Förutom 2003, som sagt, men då visste de att folk var där för att se Hot Hot Heat.

De andra två spåren från IIWY funkade. Särskilt "Living Room" som blev den allra sista låten. Jag har alltid haft lite problem med studioversionen. Det blir lite country över den. Och då menar jag country, inte folk. Men inte så mycket nu. Mer energiskt, mer hoppigt, och lite tyngre.

Rudolf Steiner

2008-03-11T18:22:00.000+01:00

Min nya hjälte. Vi har fått göra redovisningar om personer eller fenomen som inte ingår i vår pedagogikhistoriska antalogi på lärarprogrammet. Jag var en av de som fick Rudolf Steiner och hans antroposifska lära. Det var några riktigt jobbiga dagar. Jag har fortfarande ingen klar bild över läran. Inget jag kan förklara i detaljer utan att hacka en massa. För vem kan få lite vett ur åttahundra skumma begrepp som esoterism, teosofi, antroposofi, eurytmi, astralkropp etc.?

Men jag utvecklade ändå en beundran för Steiner. Jag menar, gubben ÄGER hela sin pedagogik, totalt. Han äger begreppet antroposofi och han äger hela Waldorfpedagogiken. Precis allting går konkret tillbaka till honom. Om han inte är the man, vem är det? Rudolf Steiner, Hippie-Hitler, kung, ledare, allsmäktig.

Sol och glädje och nostalgi

2008-03-08T00:12:00.000+01:00

Jag saknar 90-talet. Som fan. Inte det allmänna 90-talet, utan rocken, popen, whatever. Siamese Dream. Pumpkins. Ok, jag saknar inte den urjobbiga Alanis Morrisette och allt det där. Jag saknar inte ens Oasis. I alla fall inte så som det till slut utvecklades för deras del. Jag saknar allt som Siamese Dream representerar.

Den kom ut 1993, men i min skivhylla kom den först 1997. Jag blev egentligen blåst av killarna på Vaxkupan i Norrköping. Jag ville byta till mig den, genom att sälja in Weezers urusla Pinkerton och Metallicas... tråkiga Load. Jag gav in dem och fick köpa Siamese Dream för 80 spänn typ. Jag borde nog nästan ha fått den bara i utbyte sådär, 0 kr. Men det var väl ändå värt det. Det var sån njutning att lyssna på den när jag kom hem på kvällen, med hörlurar. Det finns så mycket surr på de låtarna. Och även om Billy Corgans röst alltid har drivit folk till vansinne på ett sätt som är komiskt, gör han det bra just på de här inspelningarna. Han viskar fram sina ord och de bara smälter in i surret.

Det var såklart min första Pumpkins-skiva. Jag var för ung för den 1993, men jag minns deras stora genombrott ett par år senare. "Bullet With Butterfly Wings" på MTV. Jag var asskraj för den videon. Jag var rädd som fan för Billy Corgan. Han var helt blek och hade fortfarande mörkt hår. Och så gick han omkring en massa gråa människor och gjorde vidriga läten. Jag vet inte riktigt vad som var vändningen. Men det var i alla fall låten ”Mayonnaise” som fick mig att skaffa SD. Den låter så bra än idag. Även om man kan plocka fram en handfull låtar som är, om man ska vara lite hård, skräp. Men alla har sina stunder. En klassiker, punkt slut. Och fan vad härligt att lyssna på lite musik som är... Allt som dagens populärmusik inte är. Allt too-cool-for-school-bullshit som Jack White och hans gelikar kommer med. Eller är han kanske också ute? Vad vet jag. Jag är ingen snobb, så jag har slutat lyssna på snobbmusik. Egentligen vill jag bara säga åt allt och alla att dra åt helvete och starta en ny grungeband. Ingen kallade Pumpkins för grunge de åren. De var ju från Chicago och inte Seattle. Och det var inte tillräckligt macho. Inte tillräckligt Led Zeppelin. Inte punkigt. Men det är bara att lyssna på låtar som ”Today”, ”Rocket” och ”Hummer” idag, de mer tunga delarna är så flannelskjorta och stora tjocka kängor att det stinker om det. Och jag älskar det. Mest av allt älskar jag Corgans känsla för de stentunga Sabbath-riffen. Han smög in dem och blåste kidsen. De fick lyssna på lite Sabbath indirekt, utan att veta om det. Precis som Josh Homme senare skulle blåsa kidsen genom att låta dom digga stonerrock och tycka att det är skitcoolt. Hursomhelst känns det jävligt skönt med musik som har glädje i sig. Man får säga vad man vill om Billy Corgan innan 1995, han kanske alltid har varit en småfånig mediehora, jag tycker ändå inte att han var en poser, som dagens indie crew. Blä. Jag drömmer fortfarande om att han ska bli grön president för USA.

Ryckigt

2008-03-07T19:49:00.000+01:00

SJ gav med sig. Jag slipper räkningen. Sen kom nya rånförsök. Everybody wants a piece of Hosse. Stångåstaden, min hyresvärd i Linköping (har haft kvar lägenheten till andrahandsuthyrning) krävde mig på 1100 kr (alt. egen åtgärd) för en fläck på tapeterna. Jag gick dit och inspekterade. Fläcken går bort med diskmedel. Ännu en seger alltså. Men jag ska inte jubla. Så som det har sett ut vet man aldrig när nästa rånförsök kommer. Jag antar att det kommer med deklarationen nu i vår.