Jag hatar alla nyliberaler

Häromåret skrev jag ett bittert inlägg omkring första maj om att jag demonstrativt skulle avstå från att delta i något majtåg. De närmaste två åren innan hade jag av olika anledningar missat det, men nu ville jag göra en poäng av att jag inte orkar dra ut och demonstrera för arbetares rättigheter när jag själv är totalt isolerad från den svenska arbetsmarknaden - som jag då faktiskt var.

Jag kommer aldrig att skämmas för det jag då skrev. Jag tycker fortfarande att den svenska arbetarrörelsens retorik ofta snöar in sig på diskussioner om orättvist långa löner och så vidare. Att det finns människor i det här landet som systematisk utestängs från ett arbetsliv överhuvudtaget har aldrig varit en betydande del av retoriken, vad jag har märkt. Möjligen talas det om att ungdomar har det så mycket tuffare nuförtiden med arbetsmöjligheter, men det ger sken av att vuxna har det gött.

Och när man väl någon gång kommer in på frågan om de som står utanför, då är det en massa snack om utbildning av olika slag, inklusive frågan om integrering där bland annat språket får en stark plats i resonemanget, på så sätt att svartskallars arbetslöshet till stor del beror på en uppenbar språkbrist.

Men de mer obekväma frågorna har ju göra med att dessa svartskallar kanske står utanför verkar inte existera för allmänheten. Varje gång det öppnas en lucka någonstans, så kommer den att fyllas av någons granne, son, dotter, mor, far, kusin och så vidare. Och folk som har rötter i det här landet har förstås fler anhöriga än de som kom hit för 15, 10, 5 eller 1 år sen.

Och då är vi ändå väldigt snälla och räknar inte in diskrimineringsfaktorn.

Kontentan är att samhället är uppbyggt på ett sätt som inte bara gynnar de som redan har, utan fullständigt mosar den som har oturen att av olika anledningar hamnar i den onda cirkeln.

Ingen vill säga något om det, men i teorin vore en tung interventionspolitiken av den gamla skolan en lösning. Jag talar inte ens om kvotering. Jag tänker mig snarare att det skulle kunna finnas någon slags jobbgaranti.

Men vilket parti vill utsätta sig för ett sånt beslutstagande? Majoritetssamhället skulle känna av utmaningen och bita ifrån direkt.

Nå, det blev en lång förklaring till tidigare bittra utspel.

Men i slutändan vinner bitterheten ändå.

Jag har bestämt mig för att delta i tåget nästa år, något jag inte har gjort sen 2004, om jag har möjligheten. Det spelar ingen roll vilket tåg det är. Syndikalister, vänsterpartister, socialdemokrater, it's all good. Även om jag fortfarande känner mig förlamad av ett slags fobi mot det definitiva beslutet om att åter ingå i en politisk gruppering, kan jag inte tänka mig hur det ska spela någon roll för min medverkan i demonstrationer för arbetarrörelsen.

Det är nämligen en sak att vänstern - enligt min anklagelse - har, av naturliga skäl, inte uppmärksammat en bister sanning om vissa individers möjligheter till arbete. Det är en annan sak att det finns en annan gruppering i samhället som av en ibland nedärvd egoism gör allt för att bryta ner solidariteten i samhället, om det nu finns någon kvar.

Med andra ord, om den ena parten har nonchalerat, så tänker jag fanimig inte stå helt oberörd när den andre parten har rättfärdigat ordningen, för att på så sätt rättfärdiga sina egna privilegier.