Fin

Kronologilyssningen är över. Herregud, säger jag bara. Det började typ den 27 oktober. Kanske underskattade jag tiden, kanske är jag dålig på matematik, men jag väntade mig att det hela skulle vara över på ungefär tre veckor. Men det tog alltså över fem månader. I nästan ett halvt år har jag haft reglerat musiklyssnande. Bisarrt.

Det blev i alla fall en process som verkligen gjorde ett intryck. Inte så som jag hade väntat mig. Känslan av hur musiken skulle åldras i öronen var inte särskilt stark. Men det sa mig mycket om min relation till mina skivor. Många har åldrats. Många kommer jag aldrig att plocka fram igen. Eller aldrig. Men mest i nostalgi eller analytisk syfte. Jag orkar verkligen inte ännu en omgång av den första, självbetitlade Sabbath-plattan. Eller alla andra för den delen. Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage funkar eftersom jag köpte dem långt efter de där åren när det verkligen gällde. Jag hade redan skaffat distans till Sabbath. Synd bara att de inte är lika bra som sina närmaste föregångare.

Mer? Jag gillar fortfarande Dinosaur Jr men More Light som släpptes under J Mascis & The Fog på slutet av år 2000... Den var kritikerrosad, och vi tyckte alla att J var back on track, så att säga. Men jag hör nu att den är medioker. Tråkig. Så gott som helt onödig om det inte vore för hur han för in sina heavy metal-influenser på ett så fantastiskt sätt i öppningsspåret "Same Day".

Nirvanas Bleach är tråkig. Aimee Mann gör svagare plattor än vad jag insåg förut. Broken Social Scene är ett jobbigt pretentiöst hippieband utan riktig substans. CCR kan bli tjatiga i längden. Neil Young gör många fina låtar, men gud vilken jobbig röst han har (jag vet, "redan?"). Dandy Warhols är precis som de själva vill tydliggöra ett gäng hopplösa queers... I negativ bemärkelse. Alice Cooper var tråkig redan 1971. Eller kanske inte på sin tid. Men nu orkar jag verkligen inte med det där. The Bootlicker av Melvins är en medioker platta. För 9 år sen tyckte jag att den var deras tveklöst bästa. Nu vet jag att de antagligen aldrig har gjort en riktig höjdare.

Sen är jag trött på rock & roll. New York Dolls och Stooges...Är fortfarande bra, men jag kan inte känna samma entusiasm längre. Okej, det är rock & roll. Än sen? Det är år 2009 nu och vi har hört äkta rock & roll i minst 40 år. Det är över nu. Att försöka vara fett rock & roll idag är som att vara en bluesartist på en sunkig hotellbar. Det är totalt objektifierat nu. När ni ser rockers posera med rivna kläder, trollhår, nitar, whatever... Så kan ni hälsa att de är fåniga. De är passé.

Och jag kommer aldrig att bli en stor Clash-fan. Det jag har får räcka.

The Coral, som jag verkligen älskade för 5 år sen, känns rätt blaha nu. Det finns mycket bra, men att höja de till skyarna håller inte längre. En skön inställning till popmusik hos dem räcker inte längre. Och den sista, Invisible Invasion är gud så tråkig. Det finns inte en enda riktigt bra låt på den. Finns inget på den skivan som man inte redan har hört på deras tidigare släpp.

Men priset "mest onödiga album som någonsin gjorts av de som Hossein har inhandlat" går till Lemonheads comebackplatta från tre år sen. Den är så onödig och inspirerad att det får mig att skratta. Vad tänkte han egentligen? Jag vet inte vad Lemonheads-communityn säger om den, men har de vett i skallen borde de totalsåga den. Men så kommer det inte bli. Evan är ju ett poetiskt geni och allt han gör är helt fantastisk. Så-himla-bra. Dessutom är han söt.

Många bra R.E.M-låtar från början av 90-talet förstörs av meningslösa inslag... Som ett omotiverat tråkigt stråkparti, eller att Michael Stipe inte vet när han ska hålla käften i en låt.

Det mest slående var i alla fall att indiegänget inte blev genomgångens stora förlorare, som jag hade väntat mig. Men det kanske jag redan nämnde lite med Electrelane för ett par veckor sen. Hidden Cameras var också bra. Och så...

PAVEMENT!

... Kunde ha varit riktigt bra om de koncentrerade sig på att göra musik istället för att ständigt larva sig med jävligt tråkiga nonsensspår som är lika givande som alla 'skits' på hiphopskivorna. Eller det är väl inte bara det. Problemet är att Stevie Malkmus och gänget verkade tycka att det var en stor grej att vara nonkonformist anno 1994-95. De "bryr sig inte" och det måste tydligen lyssnaren påminnas om varannan minut. Därför måste man betala fullt pris för en handfull pärlor.

Så var det i alla fall tills de förstod vad de sysslade med och gjorde den vackra Terror Twilight. Men den är ju deras sämsta enligt de som av någon anledning anses definera Pavements fanbas. Så there it goes.

Det finns i alla fall några bra låtar. "Cut Your Hair", "Gold Soundz" och "Range Life" är 700 gånger bättre än alla andra spår på Crooked Rain. Det är problemet. Och så finns det mycket bra även på Wowee Zowee, men jag har inte memoriserat de titlarna lika bra. Överlag är msuiken i alla fall inte lika instängd som den var på CR,CR. "Blackout" heter en av de "braiga".

The Stone Temple Pilots, they're elegant bachelors, they're foxy to me, are they foxy to you? Oh, well, agreed, they deserve absolutely nothing, nothing more than me.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, pop, rock, minnen, resa, pavement, mascis, coral, lemonheads, dando, sabbath