Connection

Hola amigos,

BSR kommer efter 3,5 år att fortsätta på Wordpress, så klicka på följande länk för att komma till mer nya inlägg; http://blacksheetsrecords.wordpress.com/

Ädelt eller puckat

Det händer ofta att jag tappar saker. Jag är rätt hysteriskt försiktig med mina viktiga föremål. Just därför tappar jag dem ofta, på något sätt. Plånkan har jag tappat tre gånger.

De här senaste åren har det hänt särskilt ofta på grund av allt resande inom Östergötland och kustlinjen upp till Stockholm.

Men då och då finns det saker som måste finnas vid ett särskilt ställe, och när de inte gör det blir jag helt ursinnig och måste få tag på saken omgående, även om den skulle råka vara ganska oviktig i det stora hela. Själva det faktum att de saknas är tillräckligt för att jag ska bli galen. Var annars?!, tänker jag.

Nu har det hänt igen. Det är min Skatalites-antologi som är borta. Har fortfarande inte hittat den.

Hursomhelst vet jag inte om jag ska skämmas över min klantighet eller vara nöjd med att jag trots att klarar av att jonglera mig igenom det här stadiet av livet på det sätt som jag gör. En del mål har ändå uppnåtts under tiden.

Henke exclusive

Var det nån som missade Schyfferts 90-tal-gig så finns den på SVT Play den närmaste månaden.

Vad säger man? Ingen försvarstal direkt. Kanske lite för brett. Ofta ganska roligt ändå. Lite konstigt. Han såg ju precis så ung och spydig ut på den gamla goda tiden som han nu själv minns det. Jag hade inte väntat mig att se en 41-årig mysfarbror stå på scen ensam och snacka med hela myssverige på en lördagskväll om sin uppväxt och så vidare.

Kommer kanske inte ha någon större effekt på mig än att jag precis nu har börjat gräva lite i Suede. Har inte kommit så långt, men "So Young" är en ganska bra låt.

Oskadlig

Det är oerhört positivt att den lankesiska militären – om än med så kraftigt våld att det spillt över på civilbefolkningen – lyckats krossa terroristgruppen och oskadliggöra dess ideologiske ledare, grundaren Velupillai Prabhakaran.

Träffande citat som summerar DN-redaktionens ruttna högerhets klädd i harmlös "oberoende" liberalism som de själva kallar det. Den här gången är det Lisa Bjurwald som står bakom orden, varav den mest "intressanta" är ett av den militanta nyliberalismens favoritord; "oskadliggöra". Det är inte den negativa attityden till de tamilska tigrarna jag talar om, det är själva språkanvändningen, där man inte gärna vill använda ordet "döda", trots att det är precis vad det är. Är det någon som i sin blindaste fantasi skulle kunna tro att Bjurwald skulle skriva "oskaddliggöra" om till exempel irakiska motståndsmän hade bombat sönder en amerikansk pluton eller något liknande? Naturligtvis inte.

Ord som "oskaddliggöra" gör det lätt för liberaler världen runt att på ett till synes opartiskt sätt förklara för sina läsare vilka som är onda och vilka som är goda. De goda är alltid de som har makten, och de onda är de som söker den. Även när man stöder utsatta rebeller i länder som Kina, Ryssland, Iran eller vad det nu kan handla om, ska det ställas i en helhetsbild där den rådande världsordningen av västlig kapitalism aldrig bör hotas. Därför har man alltid samma aktörer på ondskans lista som denna västliga kapitalismens mest framstående företrädare. Vem eller vilka det är lämnar jag till läsaren själv att förstå.

Här säger den relativt nyavlidne komikern George Carlin några ord vad som döljer sig bakom språk.

George Carlin - Soft Language

Borgerligt försök att genom opinion avskaffa kommunen?

Stockholm upphör aldrig att förvåna. Jag hade missat detta, men tydligen arrangerar Täby kommun någon läger för mellanstadieflickor, där det ingår att de ska lära sig att shoppa och dricka latte.

Det vidriga i detta behöver inte kommenteras ytterligare. Men så finns det alltid några som ska försvara det på något sätt. Till exempel kommer det säkert fram att shoppandet och lattedrickandet är bara en del av något mycket större. Men än sen? Spelar det i sammanhanget någon roll?

En annan invändning som man kan vänta sig av obegåvade nyliberaler är att det hela är moralpanik och att det inte är något fel med att shoppa och dricka latte.

Nej, det behöver inte vara något fel med det. Jag tycker inte att det är fel att äta en plusmeny på Burger King eller att dra till gymmet för att pumpa upp muskler till överflöd, men det är väl en sak att lockas till det, och en helt annan att en kommun ska arrangera så att man lär sig dessa aktiviteter?

Sådana... "nyansskillnader" är svåra att plocka upp som obegåvad kommunpolitiker.

Överförd ilska

Ibland är man på en buss som kör 70 km/h med långa svängar hit och dit och utan att kunna kritisera föraren blir man riktigt, riktigt, riktigt förbannad. Man har inte hellet något att säga, men vill bara gapskrika sig loss från eländet.

När man tar steget ut på hållplatsen börjar man ifrågasätta sin ilska. Den verkar aldrig kunna stå för sig självt, utan måste kopplas tillbaka till en verklig orsak, på ett sätt som man inte alltid tänker eller säger om känslan av glädje. Att bli ursinning på den fysiska ansträngning som bussens rörelser åsamkar en räknas inte som en godtagbar anledning. Därför måste det vara det där andra som räknas. Att du har misslyckats med en tenta, förlorat ditt jobb, hatar ditt boende, bråkat med din partner, och så vidare, det är det som är den riktiga anledningen.

Allt som är fast förflyktigas?

Den första påslakan som jag köpte i livet har nu tillräckligt sönderriven för att ha haft sin sista sömnpass med mig.

Det var när jag flyttade till Linköpnig i början av 2002. Min första egna lägenhet, 19 år gammal. Jag visste inte vad en påslakan var för nåt. Men jag visste vad jag ville ha. Så jag tog mig till Jysk, som på den tiden låg gömd i en jävla buske någonstans i de mer ödelagda delarna av Tornby (det stora köpcentret i de norra utkanterna av stan) för att få tag på en sån. Efter en misslyckad jakt gick jag fram till kassan och beskrev för kvinnan att jag ville ha en sån där grej som man har över täcket.

- mienaru pååeslaekan?, sa hon.

Jag minns det ögonblicket inte så mycket för att det var första gången jag fick höra vad varan hette, utan för att det fick mig att tänka "wow, jag bor verkligen i Östergötland". Som utlänning i Norrköping under min uppväxt hade jag aldrig varit särskilt bra på att lokalisera folks dialekter. De flesta var ju östgöter ändå, så det fanns inte så mycket att jämföra med, även om man kunde höra att någon lärare var från Småland eller Skåne. Man kunde också höra att vissa kamrater pratade på ett särskilt sätt. Men eftersom jag inte visste att det handlade om en lokal dialekt brukade jag bara känna att typ "Danne pratar som många vuxna snubbar gör". Alltså vuxna män som råkar prata tydlig östgötska.

Först när jag började på LiU, dryga halvåret innan The Påslakan Incident, började jag tack vare alla ickeöstgötare bli bra på att skilja på dialekter, inklusive idag så oerhört självklara saker som hur göteborska resp. stockholmska låter.

Aja, det var roliga och naiva tider. Nya påslakan och örngott, makaroner och Eldoradochampinjoner och läsmaterial till plugget som då fortfarande var spännande.